Vi har flyttat 7828km, ifrån Karlskrona i Sverige till Seattle i USA, det är en lång väg! Ibland känns den vägen inte lika lång, som när jag och barnen var på barnkalas den 20 Augusti hos några svenska vänner. När man umgås med flera andra svenska familjer och barnen leker ”på svenska” och som vuxen behöver man inte leta efter orden på engelska eller fundera på vad som är socialt accepterat här utan man bara är ”svensk” precis som vanligt. Då känns avståndet till Sverige litet och vår livsförändring väldigt liten. Men ibland händer saker som gör att världen känns oändligt stor och att man är så otroligt långt borta.

Den 20 Augusti gick helt plötsligt min svärfar, Roberts pappa och barnens farfar bort. Robert satt i Dubai på flygplatsen på väg till Indien när han fick beskedet och jag vaknade upp på morgonen 21 Augusti med beskedet på min telefon. Det finns inga ord för hur man känner i en sådan situation. Det var helt plötsligt otroligt långt hem till Sverige, oändligt mycket mer än 7828km och dessutom så hade jag inte möjligheten att stötta Robert till fullo i denna mycket svåra stund eftersom han var i Indien.

Det har varit några riktigt jobbiga dagar här, Robert kom tillbaka hit i lördags för att åka till Sverige nu på lördag. Vi har både tillsammans och på varsitt håll försökt att stötta och hjälpa med det vi kan (vilket inte har varit så mycket ändå) med allt vad gäller begravning och allt annat som kommer med en plötslig bortgång av en närstående. Vi har ju tur eftersom Robert har två syskon som bägge bor i Sverige och som har gjort det absolut största jobbet.

Men här borta är det svårt att förstå vad som har hänt för både oss och för barnen. Den uppenbara saknaden av en person som man bor nära och ser ofta finns ju inte utan man ska försöka ta in vad som hänt och försöka att förstå att nästa gång vi åker till Göteborg så får vi faktiskt inte träffa honom. Sorgen är givetvis inte mindre för oss men den är nog svårare att ta in. Detta är också första gången våra barn mister en nära släkting och de har i och med det börjar fundera mer runt döden och vad som händer, hur man reagerar och vad som är rätt och fel i denna situationen. Många tankar kommer och en hel del kan de sätta ord på men det märks även på dom hur svårt det är att ta in detta.

Robert åker iallafall till Sverige på lördag om två dagar för att ordna med allt som behöver göras. Här i Seattle börjar barnen skolan imorgon 1 september och det är ju viktigt att de inte missar för mycket utav den så jag och dom åker en vecka senare till Sverige och stannar där i 1 vecka, vi återvänder hit tillsammans med Robert. Jag är väldigt glad över att jag bara behöver göra en av de två långa resorna ensam med barnen även om jag är lite av en expert numera på att göra det mesta med barnen på egen hand så är det en väldigt lång resa för oss alla och då är det skönt att vara 2 vuxna som hjälps åt.

Vila i frid kära Björn, minnena är många och ljusa över våra dagar tillsammans med dig på Raftön. Vi saknar dig och du fattas oss.