Som flera av er redan vet så har vi ju bestämt oss för att stanna här på obestämd tid framöver. Med detta beslutet som givetvis inte har varit helt lätt eller självklart att ta kom också tankarna på vart vi skulle bo. Vi har ju hyrt hus sedan vi flyttade hit och hyran har varit hög och pengarna går ju som ni förstår till någon annan. Förra sommaren föddes tanken att vi kanske skulle köpa hus här ändå och vi som tidigare hade gått på lite husvisningar av nyfikenhet började gå med lite större målinriktning.

När man köper hus här så har köparen en mäklare som representerar dom och säljaren en mäklare som representerar dom (som säljer själva huset) och det är säljaren som betalar bägge mäklarna vid själva husköpet. Så tidigt förra hösten så hittade vi en mäklare som vi valde att arbeta med, Lori blev som en familjevän nästan under denna tiden. Hon letade hus till oss och vi letade hus, vi gick på husvisningar varje helg och många gånger mitt i veckan också.

Vi hittade ett hus som vi verkligen gillade redan i höstas men vi var nog inte riktigt redo för allt vad det innebär att köpa hus här då, för det går undan! Du lägger ett bud, om det blir godkänd så betalar du ”handpenningen” bara någon dag senare och sen har du mindre än en månad på dig att betala resten av huset. Att bi ”godkänd” här för ett huslån är också ett helt annat företag än vad vi är vana vid ifrån Sverige. Allt är väldigt tidstagande och komplicerat och man måste gå runt till många olika långivare och banker för att få en bra deal för just din familj, de skiljer sig väldigt mycket. För oss som dessutom hade alla våra tillgångar i Sverige och behövde avsluta en massa där behövde lite mer tid på oss vilket gjorde att det första huset vi verkligen gillade gick till en annan familj.

Vi letade vidare och hittade ett hus som höll på att byggas i Tallus, det låg i ett helt annat område än vi bor i nu. Vi blev mer och mer förälskade i detta hus och började inleda förhandlingar med byggföretaget, tyvärr var de mesta av valen gjorda och inte mycket vi fick ändra på men det var ändå bra val gjorda så vi var nöjda. Vår mäklare hade lyckats förhandla till sig både AC och lite annat smått och gott till huset men i sista minuten så upptäcker vi att huset inte har ethernet uttag och med en datornörd till make så var det inte aktuellt att köpa ett nytt hus utan det så vi backade ur och fick leta vidare….

Efter några månader och vi började ge upp hoppet så kommer ett hus i Lakemount som ligger närmare Roberts jobb men än en gång inte i det område vi bor i sedan innan och som vi egentligen ville stanna kvar i. Men huset var det första huset som hade vitmålade väggar sedan vi kom hit, det är något som jag har saknat ifrån vårt hus i Sverige. I Sverige tar vi nästan förgivet våra vitmålade väggar men här existerar de inte utan här dominerar äggskalsfärgade väggar!!! Och har man ”tur” så är det olika grå skalor eller bruna skalor nära naturen. Så detta huset kändes helt plötsligt så ljust och underbart med de vita väggarna, det var lite som behövdes göras men vi la in ett bud iallafall. Men vi var inte ensamma om att gilla det huset, det var många som la bud och en del friskrev sig ifrån besiktningar och la en bit över utgångsbud osv så vi hade inte en chans i den konkurrensen, bara till att leta vidare.

 

Vi börjar bli ganska trötta vid det här laget på att leta hus och känner att vi kommer ”aldrig” att hitta vårt hus. Vårt hyreskontrakt går ut i mitten på Maj och om vi ska förnya kontraktet så måste vi förnya på ett helt år. Vi börjar både känna oss lite stressade och hoppet börjar försvinna att vi faktiskt ska hitta ”vårt” hus till ett pris som vi ska kunna ha råd med osv. I Mars ringer vår mäklare och säger att det kommer ut ett hus i Lakemount som hon verkligen tror ska passa oss, vi får gå in och titta på huset tillsammans med vår mäklare någon dag innan de officiella visningarna börjar och i bilen på väg dit är vi ändå optimistiska. Vi går in och tittar och jag försöker verkligen vara optimistisk och hitta saker som är bra men det kändes som allt hade behövts göras om och jag kunde inte riktigt se hur jag skulle kunna ändra på det för att få det riktigt bra heller. Och även om det låg på slutet på en återvändsgata så var andra sidan av tomten angränsande till en ganska vältrafikerad gata vilket inte kändes så lockande. Vi åkte därifrån den kvällen och var så besvikna och vår mäklare Lori hade haft ett samtal med oss och sagt att vi kanske behöver ändra våra krav lite med tanke på vår budget annars kommer vi inte att bli nöjda, ni kommer nog inte hitta ”det perfekta huset” helt enkelt sa hon. Jag minns den tryckta besvikna känslan i bilen på väg tillbaka. Men så kommer Robert in i ”lösningsmood” som jag brukar kalla det, jag minns det så väl. Han tar upp telefonen och öppnar Zillow som är den amerikanska motsvarigheten till Hemnet, vad finns det för hus, vad har vi missat osv. Och där i bilen går vi igenom varenda hus inom vår boenderadie där vi vill bo, och vi kan ju dom innan och utantill eftersom vi kollar på Zillow 10 ggr/dag iallafall. Vi vänder ut och in på varenda hus och funderar på om vi har missat något, ska vi överväga dom igen osv. Till slut fastnar vi för huset som vi kallar ”rökhuset” i vardagligt tal, det är ett hus som vi var och tittade på i oktober. I Oktober så sa vi blankt nej för huset stank rök, det var stort och fint annars kom jag ihåg men just röklukten gjorde att vi rakt av sa nej direkt särskild med tanke på att Hampus har astma.

Vi ringde Lori igen ifrån bilen och frågade om hon kunde vända den där kvällen i mars för att visa oss ”rökhuset” igen, jag tror hon tyckte det var lite slöseri med hennes tid eftersom vi redan hade sagt nej till det huset men hon gjorde vad vi bad henne om och vände om till Issaquah Highlands och öppnade upp huset. När vi steg in så möttes vi av den karakteristiska röklukten igen, den var som starkast i garaget eftersom det var där förra husägaren hade rökt i 15 år men givetvis hade lukten spridit sig till resterande av huset även om de hade försökt dölja det genom att måla om hela huset. Vi gick igenom hela huset och vi såg det med helt andra ögon, vi älskade att alla sovrum fanns på ovanvåningen, det fanns till och med en inbyggd kontorsdel i hallen på ovanvåningen där vi kunde se barnen sitta och spela på sina datorer. Vi älskade den öppna spisen (gasdriven) i vårt sovrum som delar av sovrummet och vårt badrum och vi kan njuta av både när vi ska gå och lägga oss eller när vi tar ett bad. Vi gillade att köket var så mycket större än vårt gamla och att det hade ett pantry, vardagsrummet var också större och matrummet var avskilt men det såg vi att vi kunde nytta på ett helt nytt sätt. Sen kom ett helt nytt våningsplan till, nämligen källarplanet eftersom huset är ett sutteränghus och på det nedre källarplanet fanns ett enda stort rum ca 60-70kvm stort med en ”wetbar” eller vad man på svenska skulle kalla ett minikök längs med ena väggen med några köksskåp, en vask och ett kylskåp. Det fanns också en toalett och ett litet krypin för all teknik i huset med serverrack och en massa sladdar som jag inte hade en aning vad de gick till eller skulle användas till. Huset hade inte så mycket tomt men en härlig balkong med direkt anslutning till köket. Det låg också på en återvändsgränd och med skogen som granne bakom huset. Det hade väl allt vi ville ha och det låg i Issaquah Highlands där vi helst av allt ville bo, det var ju bara detta med lukten!

Så vi åkte hem och började googla och det var inte helt lätt men efter mycket letande och många samtal så vågade vi lägga ett bud den 23 Mars och säljarna godtog det. Vi gjorde alla besiktningar och hade uppe olika saneringsfirmor och odör reduceringsfirmor som gjorde bedömningar och vågade ta chansen. Så mitt i Coronatider när nästan allt är stängt så lyckades vi få igenom vårt husköp i tid. Någon dag innan köpet går igenom så skriver man på alla papper här och eftersom alla kontor är stängda så kom en kurir hem till oss med en ca 10 cm hög pappersbunte som vi fick skriva under som hon sen körde till nästa person som också skulle skriva på och gå igenom. När alla hade skrivit på och köpet hade registrerats så var vi äntligen husägare och då fick vi nycklarna till huset, detta var då 23 April. 

24 April kom Servpro, saneringsfirman vi valde att anlita och intog huset med hydroxol fläktar och oxygen fläktar. De gick dygnet runt i 4-5 dagar, varje dag kom de och kollade till dom, vi fick gå in och lukta och se om vi tyckte det blev bättre eller inte. De justerade lite här och där och efter några dagar så var all lukt borta! Kan inte beskriva vilken lyckokänsla det var och obeskrivlig lättnad. När de var klara så målade vi om garaget igen med en spärrfärg som heter Kilz och som ska binda fast eventuella rökrester som kan sitta kvar i väggarna, detta bara för att vara riktigt säkra på att inte behöva möta detta bekymmer i framtiden igen. Flyttlasset gick sen 1 Maj och eftersom det var karantäntider så valde vi att göra allt själva och inte anlita hjälp, det var ju inte så långt bara någon km mellan husen och vi är ju 5 i familjen som fick hjälpas åt. Vi klarade av det på en helg och efter en vecka så var det mesta uppackat och klart i det nya huset, det är fördelen när alla är hemma och kan hjälpas åt.

Vi har också upptäckt att vi verkar ha fått väldigt trevliga grannar en kom över med blommor för att hälsa oss välkomna och en annan kom med hembakade kakor. Vi har också blivit medbjudna på samkväm a’ la Corona dvs var och en tar med sig en stol och något att dricka sen sitter man på en av grannarnas garage uppfart, varje familj med några meters mellanrum och snackar. Väldigt trevligt och nog det mest sociala vi har haft sedan Corona intog våra liv i Mars.

Visst har vi lite kvar, framförallt vill vi köpa lite nya möbler som matchar vårt nya hus men möbelaffärerna är stängda och allt vill man inte köpa online så det får vänta. Vi ska bygga om lite i källaren och vi letar snickare för fullt till det och i framtiden så ska köket också göras om men en sak i taget och under tiden njuter vi av att än en gång få bo i vårt alldeles egna hus. ❤

Hej allihopa,

Det är ju inte klokt att jag inte har skrivit här till er på över 1 år! Men det ska väl behövas en pandemi för att jag ska tummen ur och ta tag i det. Så hur har vi det här borta i det stora landet i väster då? Så mycket har ju hänt sedan jag skrev senast så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men jag tänkte att jag skulle kanske skriva några rader om hur vår vardag ser ut nuförtiden iallafall eftersom den har ändrats väldigt drastiskt.

Det började ju i Mars, första tecknet var väl när Indian Wells ställdes in, den årliga stora tennistävlingen som jag brukar åka till för att komma bort, njuta av lite egentid med mina vänner och fin tennis av absoluta världseliten. Jag hade resan bokad och biljetterna utskrivna när tävlingen ställdes in mindre än en 1 vecka innan avresa. Samma vecka där i Mars så stängdes Roberts jobb ner och han började jobba hemifrån. Sådär i början så pratades det mest men vi trodde väl inte det skulle bli så stort och omfattande som det senare skulle bli. Ett par veckor senare i mitten på mars så ställdes skolorna in och alla barnen fick börja hemundervisning av sina föräldrar som i sin tur inte hade en aning om vad vi skulle lära våra barn. Så där i början så fick vi heller inte mycket handledning utan vi fick komma på egna scheman och vara kreativa. Jag använde tiden till att börja lära framförallt Sam lite svenska eftersom han har vägrat att prata svenska. Vi pratar svenska hemma och han förstår ju allt men han pratar bara engelska, det börjar sakta men säkert ändras även om han numera har en väldigt stark brytning.

I mitten på April så har skolorna insett att de kommer inte att kunna öppna upp igen innan sommaren och de sätter igång på riktigt att göra upp en läroplan och scheman för alla barnen att följa hemifrån. De har Zoom-möten online med sina klasser varje vecka och lite mer strukturerad skolgång börjar ta fart samtidigt som samhället numera är helt nerstängt kan man säga. Vi har ”utegångsförbud” vilket inte innebär att vi inte får lämna våra hus, men vi får lämna dem om det är nödvändigt. Det som räknas som nödvändigt är att motionera så vi kan fortfarande gå ut på promenad eller jogga en runda kanske ta en cykeltur. Vi får också lämna huset för att köpa mat, mataffärer är fortfarande öppna liksom apotek, byggvaruhandel och bensinstationer. Restaurangerna får bara leverera mat för upphämtning och ingen får sitta och äta eller dricka på restaurangerna.

Man får inte heller träffa någon utanför de man bor med under samma tak, alla ska hålla sig 6ft ifrån varandra dvs 2 m ungefär när man rör sig ute i samhället. Mataffärerna gör sina gångar enkelriktade så man inte ska behöva mötas i gångarna och allt fler bär mask. I början på April var det ovanligt att se folk bära mask i affärerna medans i slutet av April var det ovanligt att se folk som INTE bar mask i affärerna och allt fler affärer har numera krav att man måste bära mask för att få komma in i affären. Här i Washington State har guvernören också gått ut och sagt att alla SKA bära mask ”in public” men det är inget straff om man inte gör det så självklart finns det alltid de som inte gör det. 🙂

Så vi har då alltså inte hälsat och tagit i hand, kramat eller rört någon utanför vår familj sedan i början av April. Barnen har inte träffat en enda kompis sedan i Mars, vi har inte haft en enda familjemiddag, drink med några vänner, promenad i solskenet med någon utanför familjen ingenting sedan i April heller. Detta kan jag säga tar mer på allas psyken än vad jag någonsin kunde tro.

Jag som är van vid att åka och spela tennis med mina vänner 4-5 ggr/vecka har inte sett dem i verkliga livet sen i slutet på Mars. Alla tennisbanor är låsta med kedjor för risken att smittas av att alla på samma bana rör samma tennisbollar anses för hög. Barnen som brukar gå till skolan dagligen och träffa sina kompisar och sen ha träningar av alla de sorter (tennis, simning, fotboll m.m.) har inte fått utöva detta sedan i början på April eftersom alla samlingar av folk är förbjudna. Robert har inte varit på sitt jobb och träffat sina arbetskamrater sedan i början på Mars.

Alla ska istället försöka utföra sitt arbete/skola hemifrån och vi har fått försöka skapa 4 stycken arbetsplatser i vårt hus. Vi har försökt skapa plats för motion hemma och i ensamhet eller tillsammans med familjen. Detta har gett oss en helt unik möjlighet att verkligen umgås med varandra i familjen och i vår absoluta närhet.

Nu har vi senaste veckan börjat tumma på alla regler, egentligen har samhället samma regler som tidigare och vi måste ju fortfarande följa dem men vi börjar få nog. En dag hade jag 3 av mina absolut närmaste vänner över på lite drinkar och snacks, visst vi satt långt ifrån varandra men jag bjöd in dom i vårt hus! En annan dag fick Lova gå hem till sin absolut bästa kompis här och hänga med henne en hel dag, de hade haft mask på sig hela dagen förutom när de åt mat men de fick iallafall umgås. Hampus han har fått lämna huset och ta sina sista körlektioner och därmed också passerat testet idag men det är väl egentligen en annan post.

Men det är en annan sorts liv helt plötsligt, när barnen fyller år nu så anordnar föräldrarna en ”drive-by” dvs kompisarna kör förbi födelsedagsbarnets hus och tutar och slänger in ett paket/födelsedagshälsning ifrån bilen medan födelsedagsbarnet står på tomten och vinkar glatt till sina kompisar som passerar i bilarna förbi. Lova har gjort ett antal sådana vid det här laget nu, här kan ni se några bilder ifrån några av dem:

Såklart man kan gräva ner sig i allt man missar när vi nu är ”instängda” här i karantänen. Om missade resor som skulle ha gjorts, missade avslutningar (Lova graduats from Elementary school vilket är ganska stort här), missade sporttävlingar (Hampus missar detta årets State som han kvalificerade sig till med sin dubbelpartner i skolans tennislag), missade möten och så mycket annat roligt som skulle ha skett. Men istället får vi bara hoppas och tro att detta är det rätta att göra, att vi genom att ha följt alla rekommendationer till punkt och pricka så länge har räddat något liv på vägen. Vi har kanske underlättat för sjukvården som aldrig har varit överbelastad här i vår stat och vi hoppas att den heller inte kommer vara det i framtiden utan de åtgäder vi har gjort och gör ska undvika att det sker. Vi har ju fortfarande också jobb kvar, vi har tak över huvudet och vi har ju det väldigt bra så vi är ju inte i en position där vi har rätt att klaga måste jag säga.

Och en sista fin och värmande handling som faktiskt en av våra grannar är hjärnan bakom och som är så typiskt amerikanskt och som speglar detta samhälle som vi numera lever i. När hela denna karantän osv tog fart så startade hon en insamling ibland de som bor här i vårt närområde (Issaquah), pengarna skulle gå till att köpa mat ifrån de lokala restaurangerna så att de skulle kunna hållas öppna och inte gå i konkurs och sen skulle maten serveras till alla sjuksköterskor på vårt lokala sjukhus här i Issaquah Highlands. Det slutade med att hon samlade in 61 000 $, hon anlitade 55 olika restauranger, serverade 4500 måltider och 2200 mellanmål under 8 veckor till sjukhusets personal! Hon gjorde allt ideellt hemifrån sin kammare och som en fd sjuksköterska kan jag verkligen känna hur uppskattat det skulle vara att få lunchen serverad och betalad dagligen i 8 veckor!