Vi får ju ofta frågan om hur länge vi ska stanna här och jag tror att alla fem i familjen svarar olika på den. Både beroende på vem som frågar och vem som svarar men sanningen är väl att vi vet inte själva. Men en sak är säker vårt äventyr kunde ha varit slut för ett par veckor sedan.

För att vi ska få vara här i USA krävs att vi har VISA, vårt VISA har varit på väg att löpa ut så i Juni 2018 ansökte vi om en förlängning eller förnyelse kan man väl kalla det. Under tiden som detta har varit inne på utredning så har vi inte varit tillåtna att lämna landet, eller om vi lämnar så kommer vi inte in på nytt igen eftersom vi då inte har något giltigt VISA. Hela denna processen drog ut väldigt långt på tiden och vi hade till exempel en skidresa inbokad på barnens second winter break (jämförbart med sportlovet) till Canada som vi fick ställa in. Robert hade kollegor på hans jobb som blev nekade VISA och hemskickade till Spanien vilket ökade vår nervositet och oro.

I slutet på februari kom till slut första beskedet från amerikanska myndigheterna och de ville ha mer bevis för att de skulle kunna ta ett beslut för vårt VISA. Efter mycket diskussioner med immigrations ansvariga på Roberts jobb och ansvariga advokater så beslutades det att vi inte skulle skicka in mer bevis eftersom de krävde så omfattande bevisning. Beslut togs istället att en helt ny ansökan skulle göras och för det måste vi lämna landet och ansöka om VISA utifrån landet. Det land som låg närmast och som hade kortast väntetid för det var Mexico därför togs det beslut att skicka oss dit.

Söndagen den 24 Mars lämnade vi vårt hus, barnen hade sagt hejdå till sina vänner, huset var extra städat för vi visste inte om eller när vi skulle komma tillbaka. En väldigt jobbig och sjukt stressig resa framför oss men också en obeskrivligt stressig tid bakom oss som hade lett fram till beslutet att vi skulle åka och hoppas på ett ja och en återbiljett in till USA och det liv vi har här.

Vi flög ner till Tucson, Arizona och körde därefter över gränsen in till Mexico till en liten stad som heter Nogales, det var där vårt öde skulle avgöras, om vårt äventyr skulle avslutas nu eller fortsätta ett tag till. Att köra över gränsen mellan USA och Mexico var en mycket konstig upplevelse. I USA känns allt väldigt välbekant, det är rent, städat, ordning och reda. I USA finns det tydliga linjer på gatan som skiljer höger fil ifrån vänster fil, vägskyltar som talar om vart du ska åka osv, saker som vi tar för givet men som totalt saknas 100 m längre bort för då har du passerat över till Mexico. Det var ingen som kontrollerade oss överhuvudtaget när vi körde in i Mexico, vi bara körde rakt in, tog 10 sekunder så var vi över och allt såg helt annorlunda ut! Det var smutsigt, trångt, inga linjer som skiljer filerna åt på gatorna, inga vägskyltar, allt kändes så fattigt direkt. Jag kan tänka mig att det kan dras många likheter mellan det forna öst och väst Berlin när muren skilde dem åt, fattigt och nästan misär på ena sidan och tvärtom på andra sidan.

Vi hade fått strikta instruktioner hur vi skulle bete oss när vi var i Mexico, undvika ögonkontakt, inte stanna för någon, inte tala med någon, inte vara ute efter mörkret lagt sig, undvika motorvägar osv. Vi körde raka vägen till vårt hotell som låg granne med den amerikanska ambassaden vilket iallafall var i ett lite tryggare område i staden. Dagen efter hade vi vår första tid för biometrics, dvs för att lämna fingeravtryck. Detta skulle göras på ett ställe när gränsen till USA 15-20 min körtid ifrån vårt hotell, vi körde 1 timme innan för att vara säkra på att hinna dit i tid. Vi kom nästa hela vägen fram när vi började möta folk som kör mot färdriktningen och som backar långa sträckor på något som närmast kan liknas med en motorväg som vi kör på. Helt plötsligt står all trafik helt still och vi har hamnat mitt i den evighetslånga kön till gränskontrollen in till USA, så vi blev också en av de ”idioterna” som backade på motorvägen och sedan körde på andra sidan mot färdriktningen för att hinna fram i tid.

Nästa dag var det dags för vår intervju på den amerikanska ambassaden för att försöka få ett nytt VISA. Väldigt nervösa var vi och nog de enda vita personerna där, också nästan de enda som inte pratade spanska så alla information fick de dra på engelska också bara för oss. Efter väldigt mycket köande i väldigt många olika kösystem som gick huller om buller där inne så kom vi då äntligen fram till mannen som skulle intervjua oss. Detta var inte många frågor vi fick innan han sa att vi vara klara och kunde hämta upp våra pass igen på eftermiddagen för vi var godkända!

Vi var så glada och lättade när vi lämnade ambassaden för att återgå till hotellet. Det var med väldigt mycket lättare fötter vi dagen efter packade våra väskor och körde mot gränskontrollen. Men det tog inga 10 sekunder att köra över från Mexico in till USA, där var det desto noggrannare kontroller där de knackar på plåten runtom hela bilen, hundar söker igenom och det ska snackas och diskuteras mer med dessa herrar än med självaste ambassaden för att få vårt VISA. Det tog ett par timmar men till slut var vi tillbaka i USA och tog sikte på flygplatsen och den natten kunde vi sova tryggt i våra egna sängar igen.

Vi var förvånade hur få mexikanare kunde tala engelska, inte ens de yngre generationerna kunde någon som helst engelska. Vi hade tur som hade ett Applebees (en restaurang) precis intill hotellet där en av servitriserna kunde tala engelska, vi åt där varje kväll och vi till och med hade en playdate med den servitrisen och hennes dotter en dag. Hon berättade för oss hur hon hade vuxit upp i USA sedan hon var 4 år med sin mamma. Hennes mamma hade missat att förlänga sitt VISA och bara stannat kvar utan tillåtelse och därav hade hon inte heller något giltigt VISA. Hon hade gift sig med en amerikan fått tre barn, de hade skiljt sig. Och en dag när hon är 28 år så hade det knackat på dörren och hon hade blivit deporterad till ett land hon inte hade bott i sedan hon var 4 år och inte alls kände som sitt eget, hon och hennes examen turas nu om att ha barnen i USA och i Mexico. När man får höra ett sådant livsöde så känner man ju sig ganska lyckligt lottad, vi fick både komma tillbaka plus att vi riskerade ju aldrig att bli deporterade till ett dåligt liv på något vis, bara det att vi inte valt det själva just nu. Vi riskerade ju heller inte att få vår familj splittrad. Det var också väldigt svårt att se alla de mexikanska familjerna som inne på ambassaden precis som oss ansökte om VISA men en del fick ju inte samma positiva besked och hur otroligt besvikna och ledsna dessa barn blev när de förstod att de blivit nekade VISA.

Nu är väl vår risk för deportering undanröjd för ett par år men hur länge vi kommer stanna det vet vi väl fortfarande inte själva men vi känner väl oss inte redo att lämna detta just nu iallafall. Vi trivs bra med livet här och barnen trivs bra med livet här just nu.