Hej allihopa,

Det är ju inte klokt att jag inte har skrivit här till er på över 1 år! Men det ska väl behövas en pandemi för att jag ska tummen ur och ta tag i det. Så hur har vi det här borta i det stora landet i väster då? Så mycket har ju hänt sedan jag skrev senast så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men jag tänkte att jag skulle kanske skriva några rader om hur vår vardag ser ut nuförtiden iallafall eftersom den har ändrats väldigt drastiskt.

Det började ju i Mars, första tecknet var väl när Indian Wells ställdes in, den årliga stora tennistävlingen som jag brukar åka till för att komma bort, njuta av lite egentid med mina vänner och fin tennis av absoluta världseliten. Jag hade resan bokad och biljetterna utskrivna när tävlingen ställdes in mindre än en 1 vecka innan avresa. Samma vecka där i Mars så stängdes Roberts jobb ner och han började jobba hemifrån. Sådär i början så pratades det mest men vi trodde väl inte det skulle bli så stort och omfattande som det senare skulle bli. Ett par veckor senare i mitten på mars så ställdes skolorna in och alla barnen fick börja hemundervisning av sina föräldrar som i sin tur inte hade en aning om vad vi skulle lära våra barn. Så där i början så fick vi heller inte mycket handledning utan vi fick komma på egna scheman och vara kreativa. Jag använde tiden till att börja lära framförallt Sam lite svenska eftersom han har vägrat att prata svenska. Vi pratar svenska hemma och han förstår ju allt men han pratar bara engelska, det börjar sakta men säkert ändras även om han numera har en väldigt stark brytning.

I mitten på April så har skolorna insett att de kommer inte att kunna öppna upp igen innan sommaren och de sätter igång på riktigt att göra upp en läroplan och scheman för alla barnen att följa hemifrån. De har Zoom-möten online med sina klasser varje vecka och lite mer strukturerad skolgång börjar ta fart samtidigt som samhället numera är helt nerstängt kan man säga. Vi har ”utegångsförbud” vilket inte innebär att vi inte får lämna våra hus, men vi får lämna dem om det är nödvändigt. Det som räknas som nödvändigt är att motionera så vi kan fortfarande gå ut på promenad eller jogga en runda kanske ta en cykeltur. Vi får också lämna huset för att köpa mat, mataffärer är fortfarande öppna liksom apotek, byggvaruhandel och bensinstationer. Restaurangerna får bara leverera mat för upphämtning och ingen får sitta och äta eller dricka på restaurangerna.

Man får inte heller träffa någon utanför de man bor med under samma tak, alla ska hålla sig 6ft ifrån varandra dvs 2 m ungefär när man rör sig ute i samhället. Mataffärerna gör sina gångar enkelriktade så man inte ska behöva mötas i gångarna och allt fler bär mask. I början på April var det ovanligt att se folk bära mask i affärerna medans i slutet av April var det ovanligt att se folk som INTE bar mask i affärerna och allt fler affärer har numera krav att man måste bära mask för att få komma in i affären. Här i Washington State har guvernören också gått ut och sagt att alla SKA bära mask ”in public” men det är inget straff om man inte gör det så självklart finns det alltid de som inte gör det. 🙂

Så vi har då alltså inte hälsat och tagit i hand, kramat eller rört någon utanför vår familj sedan i början av April. Barnen har inte träffat en enda kompis sedan i Mars, vi har inte haft en enda familjemiddag, drink med några vänner, promenad i solskenet med någon utanför familjen ingenting sedan i April heller. Detta kan jag säga tar mer på allas psyken än vad jag någonsin kunde tro.

Jag som är van vid att åka och spela tennis med mina vänner 4-5 ggr/vecka har inte sett dem i verkliga livet sen i slutet på Mars. Alla tennisbanor är låsta med kedjor för risken att smittas av att alla på samma bana rör samma tennisbollar anses för hög. Barnen som brukar gå till skolan dagligen och träffa sina kompisar och sen ha träningar av alla de sorter (tennis, simning, fotboll m.m.) har inte fått utöva detta sedan i början på April eftersom alla samlingar av folk är förbjudna. Robert har inte varit på sitt jobb och träffat sina arbetskamrater sedan i början på Mars.

Alla ska istället försöka utföra sitt arbete/skola hemifrån och vi har fått försöka skapa 4 stycken arbetsplatser i vårt hus. Vi har försökt skapa plats för motion hemma och i ensamhet eller tillsammans med familjen. Detta har gett oss en helt unik möjlighet att verkligen umgås med varandra i familjen och i vår absoluta närhet.

Nu har vi senaste veckan börjat tumma på alla regler, egentligen har samhället samma regler som tidigare och vi måste ju fortfarande följa dem men vi börjar få nog. En dag hade jag 3 av mina absolut närmaste vänner över på lite drinkar och snacks, visst vi satt långt ifrån varandra men jag bjöd in dom i vårt hus! En annan dag fick Lova gå hem till sin absolut bästa kompis här och hänga med henne en hel dag, de hade haft mask på sig hela dagen förutom när de åt mat men de fick iallafall umgås. Hampus han har fått lämna huset och ta sina sista körlektioner och därmed också passerat testet idag men det är väl egentligen en annan post.

Men det är en annan sorts liv helt plötsligt, när barnen fyller år nu så anordnar föräldrarna en ”drive-by” dvs kompisarna kör förbi födelsedagsbarnets hus och tutar och slänger in ett paket/födelsedagshälsning ifrån bilen medan födelsedagsbarnet står på tomten och vinkar glatt till sina kompisar som passerar i bilarna förbi. Lova har gjort ett antal sådana vid det här laget nu, här kan ni se några bilder ifrån några av dem:

Såklart man kan gräva ner sig i allt man missar när vi nu är ”instängda” här i karantänen. Om missade resor som skulle ha gjorts, missade avslutningar (Lova graduats from Elementary school vilket är ganska stort här), missade sporttävlingar (Hampus missar detta årets State som han kvalificerade sig till med sin dubbelpartner i skolans tennislag), missade möten och så mycket annat roligt som skulle ha skett. Men istället får vi bara hoppas och tro att detta är det rätta att göra, att vi genom att ha följt alla rekommendationer till punkt och pricka så länge har räddat något liv på vägen. Vi har kanske underlättat för sjukvården som aldrig har varit överbelastad här i vår stat och vi hoppas att den heller inte kommer vara det i framtiden utan de åtgäder vi har gjort och gör ska undvika att det sker. Vi har ju fortfarande också jobb kvar, vi har tak över huvudet och vi har ju det väldigt bra så vi är ju inte i en position där vi har rätt att klaga måste jag säga.

Och en sista fin och värmande handling som faktiskt en av våra grannar är hjärnan bakom och som är så typiskt amerikanskt och som speglar detta samhälle som vi numera lever i. När hela denna karantän osv tog fart så startade hon en insamling ibland de som bor här i vårt närområde (Issaquah), pengarna skulle gå till att köpa mat ifrån de lokala restaurangerna så att de skulle kunna hållas öppna och inte gå i konkurs och sen skulle maten serveras till alla sjuksköterskor på vårt lokala sjukhus här i Issaquah Highlands. Det slutade med att hon samlade in 61 000 $, hon anlitade 55 olika restauranger, serverade 4500 måltider och 2200 mellanmål under 8 veckor till sjukhusets personal! Hon gjorde allt ideellt hemifrån sin kammare och som en fd sjuksköterska kan jag verkligen känna hur uppskattat det skulle vara att få lunchen serverad och betalad dagligen i 8 veckor!