Ja som säkert alla märkt och hört så förändras mycket här borta i det stora landet i väst och allt är givetvis inte till det bättre. Just nu känns det ju lite olustigt att vara ”invandrare” här eller vad vi nu ska kalla oss, än så länge rör ju inte de senaste ändringarna oss personligen som familj men osäkerheten växer inom mig iallafall. Om någon frågade mig för några veckor sedan om vår framtid så hade jag svarat att jag gärna stannar här en längre tid än vad som först planerades. Vi trivdes med vårt liv här och vi kände oss trygga men med vår nya president och de förändringar han infört den senaste tiden så känns inte allt lika självklart längre. Tänk om vi bestämmer oss för att åka hem på semester och inte kan komma tillbaka in i landet helt plötsligt, vad händer då? Vi har ju ändå byggt upp ett liv här borta med hem, jobb, skolor, vänner och allt.

Mitt Facebook flöde fylls av hemska familjeöden med splittrade familjer där någon eller några inte kan ta sig tillbaka till sitt liv här i USA. Och om alla de som är här i landet men som inte längre har möjligheten att kunna hälsa på sin släkt och sina vänner i hemlandet på grund av att de inte längre är välkomna tillbaka in i landet.

I förra veckan så firades Martin Luther King day vilket uppmärksammades i skolorna framför allt. Lova kom hem och berättade förskräckt om att förut så fick inte alla sitta ner på bussen p.g.a. sin hudfärg, alla fick inte gå i skolan och så vidare. Hon var väldigt upprörd över att man kunde göra skillnad på människor på grund av deras utseende, just då kändes det väldigt skönt i mitt mamma hjärta eftersom detta var en av våra anledningar till detta äventyret. Vi ville visa barnen att alla inte ser likadana ut men ändå är vi det, att vi alla har samma rätt till lika behandling. Våra barn har blivit väldigt vana vid det blandade samhället som finns här på den korta tid vi har varit här och de drar nytta av alla de olika nationaliteter deras vänner och klasskompisar har. De lär sig till exempel olika språk på ett naturligt vis och de lär sig om olika kulturer, seder och vanor. Så många fördelar detta har fört med sig och jag hoppas att vi även i framtiden ska kunna dra nytta av dessa fördelarna. Jag kan ju inte mer än hoppas att vindarna vänder igen om inte innan så finns ju hoppet för nästa generation och därmed vill jag avsluta detta blogginlägget med att visa den film som Lovas klass gjorde till Martin Luther Kings ära:

Idag måste jag skriva några rader om hur bra skolsystemet är här i Issaquah!

Igår satt jag och framför allt Robert och kämpade med Hampus läxa, han skulle ha matteprov idag och nivån på mattematiken här i åttonde klass känns något högre här än vad jag kommer ihåg att jag lärde mig i åttonde klass på Norrevångsskolan i Mörrum i Sverige. Just nu är det ganska avancerade ekvationer som ska läras in och även om jag hade MVG i MaD på gymnasiet så är den kunskapen för länge sedan borta tyvärr så här sliter vi vårt hår när vi ska försöka hjälpa till. Lägg sen till att alla matte termer är på engelska så är jag helt ute ur leken så att säga men Robert kämpade tappert igår.

Medan de kämpade på med matten så gick jag och hämtade posten och snacka om att jag fick en positiv överraskning! I posten ligger ett vykort till Hampus ifrån hans mattelärare Mr Nichols med texten:

”Hampus, I am impressed with how you have been able to succeed in math so well while learning English at the same time. You make others laugh and you are able to help teach your peers. You are an amazing addition to our class community. Mr Nichols”

När jag kom upp för att ge vykortet till Hampus, som var ganska knäckt av läxläsningens vid det här laget, så kan ni ju tänka er hur glad han blev av att få det och vilken effekt det vykortet hade på hans självkänsla och självförtroende. Vykortet kunde inte ha kommit vid ett bättre läge skulle jag säga! 🙂

Idag kommer sen Hampus hem ifrån skolan och berättade att hans fröken i Language Art, Mrs Campbell hade skickat honom till skolexpeditionen (the office) med en lapp idag. Han trodde att han hade gjort något fel och gick med nervösa steg till expeditionen bara för att få beröm för att han är ”thoughtful and kind to students”. Detta skriver de då upp på expeditionen och så berömmer personalen där honom extra mycket. Snacka om självförtroende höjande! Och då ska väl tilläggas att Hampus kanske inte var den elev i Sverige som fick så värst mycket beröm för att vara duktig i skolan o.s.v.

På Lovas skola har jag ju tidigare berättat om hur de belönas med ”Grizzly Growls”, vilket är pengar som de byter in mot olika belöningar. Igår fick jag ett mail ifrån Lovas fröken, Mrs Houghton, där hon skrev att klassen hade nåt sitt mål och samlat ihop 75 st Grizzly Growls och därmed hade de fått snurra prishjulet. Denna gången hade hjulet stannat på ”Mystery Reader”, vilket då innebär att varje dag nästa vecka så kommer en av klassens föräldrar att läsa en saga för klassen och hon sökte nu volontärer till att vara sagoberättare . Vem som skulle komma och läsa var en överraskning för barnen, jag kan tänka mig hur spännande de tycker att detta är! 🙂

 

Detta är några exempel på hur eleverna får belöningar i skolan här och jag är så stolt och glad över att mina barn får vara med om detta.

Ja nu är jakten på den ”perfekta” förskolan igång. Jag och Robert har nu bestämt att det är dags för Sam att börja på förskola här och vi hade tänkt oss att till hösten är det då äntligen dags. Vi vill ju gärna att han lär sig språket ordentligt här och att han får fler kompisar i sin egen ålder. Sam kommer fylla 4 år den 8 september och brytpunkten för att börja i skolan här i Washington är att man ska ha fyllt 5 år den 1 september d.v.s Sam får 2 år på pre school innan det är dags att börja Kindergarden (förskoleklass i Sverige) och han kommer med all säkerhet alltid att vara äldst i sin klass här i USA (om vi fortfarande bor här när han börjar skolan vill säga). Jag började prata lite med mina vänner om detta och om var de har sina barn osv och fick då höra att jag måste sätta upp Sam i kö nu om han ska få någon plats på förskolan till hösten. Och ja detta fungerar ju inte heller så som i Sverige, man kan ju tycka att det är ju två västerländska länder som är lika moderniserade men oj så olika saker och ting fungerar och ändå så blir det människor av oss alla i slut ändan (eller förhoppningsvis blir det det 😉 ).

Jag började med min jakt genom att lägga ut en förfrågan om bra förskolor på Issaquah Highlands Facebook sida, det är alltså såsom det låter en Facebook sida för oss som bor här i highlands. Jag fick väl en 20 olika svar och alla rekommenderade olika förskolor så det vara bara att börja googla på de olika, en del kunde uteslutas p.g.a. att de inte erbjöd full tid d.v.s. 5 dagar i veckan med möjlighet att ha honom där hela dagarna. Många förskolor drivs av kyrkor här och de har ett mer eller mindre tydligt andligt innehåll, eftersom varken jag eller Robert är så starkt troende eller är medlemmar i någon kyrka så kändes även detta alternativ fel för oss. Andra föll bort p.g.a. att de låg för långt bort eller på fel håll för mig, när det gäller att lämna 3 barn på 3 olika ställen på morgonen eller hämta 3 barn på 3 olika ställen på eftermiddagen på väg till träningar o.s.v. så måste man försöka tänka så praktiskt som möjligt. Jag lägger ju otroligt mycket av min tid varje dag i bilen redan nu, jag gjorde en liten undersökning på det för några veckor sedan och i genomsnitt så sitter jag bakom ratten ungefär 3 timmar varje dag, helt otroligt tycker jag!

Eftersom det just nu är intagning för barn som ska börja till hösten på förskolan eller ”pre school” som det heter här så gör väldigt många förskolor reklam för just sina program nu. Jag och Robert gick på en ”Pre school fair” för några veckor sedan, då hade ett 15-tal av olika förskolor i närheten samlats för att visa upp sig för allmänheten. Detta var ju väldigt praktiskt för oss för då behövde vi inte åka runt till alla olika utan kunde göra en liten rensning själva. Alla förskolor hade ett eget bord eller monter med reklam för sin verksamhet och med lite bilder m.m. det var förskolornas verksamhetschefer som var där och pratade om sina respektive förskolor så ingen personal som tar hand om barnen i det verkliga livet så att säga.

Därefter har jag varit runt på några olika förskolor och hälsat på. Varje sådant besök har jag fått boka i förväg och sedan tar en personal hand om mig och visar mig runt i lokalerna och berättar om sina program, än så länge har jag inte stött på någon förskola där man blandar barnen i åldern utan grupperna är väldigt ålders styrda. De förskolor som jag har besökt har också varit uppbyggda med en stor korridor och rum med glasdörrar in till alla grupperna, så där går jag och Sam i korridoren och tittar in på alla barn som arbetar så fint i sina olika grupper. Ja jag skrev ”arbetar” för det är så förskolorna är uppbyggda här, barnen har lektioner (classes) i olika ämnen, de flesta har språklektioner flera gånger i veckan från 1-2 års ålder, de arbetar med att lära barnen att läsa och att skriva, de räknar och har ”art lessons”. Och här kan i stort sett alla barn läsa och skriva när de väl börjar Kindergarden d.v.s. förskoleklass/nollan i Sverige. Det känns ju väldigt annorlunda också att titta in på grupperna som har 2-3 åringar och alla barn sitter tysta och stilla och arbetar med något, inga barn som sprang runt och fäktas eller skriker o.s.v. Jag kände också en rätt sugande känsla i magen när jag tittade in på de yngsta grupperna, förskolorna tar emot bebisar ifrån det att de är 6 veckor gamla, i dessa grupper är det 4 bebisar på en personal men det kan ju inte vara lätt att räcka till åt 4 bebisar på samma gång det vet väl vi alla som någon gång har haft små barn. I den åldersgrupp (3-4 åringar) som Sam hamnar med så är det 20 barn på 2 pedagoger

Många förskolor här är Montessori förskolor och det känns inte riktigt som de Montessori förskolor som jag har kommit i kontakt med i Sverige. Nu har ju inte våra barn gått på någon Montessori förskola i Sverige men Sams sista förskola hade ju en viss Montessori inriktning och jag har kompisar vars barn går på Montessori i Sverige och det känns som att skillnaden är väldigt stor här gentemot Sverige. En Montessori förskola som jag besökte här hade skoluniform och när jag gick på rundturen så såg jag inte ett enda barn som sprang, busade eller uppenbart lekte utan alla barn satt lugnt och stilla och arbetade med det de skulle göra, till och med 2-3 åringarna satt allihop lugnt och stilla. Det var också väldigt rent, undanplockat och lite sterilt, jag som är ganska pedantiskt hade ju trivts kanon men Sam som är 3 1/2 år behöver ju få springa runt och busa och leka.

Sen kommer vi till det här med maten, en del förskolor erbjuder inte någon lunch för barnen utan det är föräldrarna som packar en lunchlåda och skickar med barnen varje dag. Jag som inte ens har lärt mig att skicka med lunchlådor till Hampus eller Lova kan inte tänka mig att tvingas göra det varje dag till Sam. Jag vill ju att han ska få en ordentlig lagad lunch.

Utevistelsen är ju också en sak som är annorlunda, i Sverige är man ju ute så mycket som möjligt med barnen, här berättar personalen stolt för mig att de minsann är ute 30-40 min varje förmiddag och lika länge på eftermiddagen! De varnar mig också för att de är ute i ”alla” väder, till och med om det regnar. Utegården är också väldigt avgränsad på de förskolor som jag har besökt, det finns en uteplats för de små barnen (bebisarna), en av för mellan barnen (1-3år) och en annan för de stora barnen och grupperna är heller aldrig ute samtidigt så barnen umgås bara med de barn som är i deras egna grupp.

Sen kommer vi till detta med vilan, här sover alla barn efter lunch oavsett ålder fram tills de börjar i skolan. De ska dessutom helst sova i 2 timmar så det kommer ju inte vara lätt att få Sam i säng på kvällarna efter det. Dessutom så sover de med skorna på! Det är ur brandsynpunkt som alla barn alltid har skorna på sig här, både på skolan och på förskolan. Det kommer inte bli lätt för Sam att vänja sig vid att inte ta av sig skorna och dessutom att sova med skorna på inomhus och kan ni tänka er hur hans fötter kommer lukta på kvällarna!

Nu är det då dags för oss att välja var vi vill att vårt barn ska spendera sina dagar, när vi gjort vårt val så får vi registrera oss på de förskolor som vi vill sätta upp oss i kö hos. Många registrerar sig på många olika förskolor men varje förskola tar ut en avgift för att man sätter upp sitt barn i kö hos dom den är ju bara liten och nätt om man jämför med vad det kostar att ha sitt barn på förskola här men för oss som är vana vid maxbelopp på förskoleavgiften i Sverige så är det ju en chock! Att sätta upp sitt barn i kön till en förskola kostar ca: 150 dollar (1350kr), om man sedan väljer att ha sitt barn på heltid på förskolan så kostar det då ca: 1900 dollar (17 000kr) varje månad! När man ser de summorna så förstår man ju varför det är så få hushåll här där båda föräldrarna jobbar heltid och varför det faktiskt kan löna sig att säga upp sig ifrån sitt jobb och vara hemma och ta hand om sina barn medan de är små eller hur många istället väljer att ha en aupair o.s.v.

Jag ser ju nu när jag läser igenom detta inlägget att jag inte skriver mycket positivt om förskolorna här i jämförelse med förskolorna i Sverige men det är nog så som jag ser det för tillfället. Jag får utvärdera detta inlägget om ett år när Sam har gått på förskolan i några månader och se om jag har ändrat uppfattning om de amerikanska förskolorna och deras system jämfört med de svenska. Vi ska vara oerhört tacksamma för de fina förskolor vi har i Sverige där barnen får vara barn, där de får leka fritt hela dagarna, där de serveras frukt till mellanmål och hälsosam varierad lagad mat till lunch och dessutom så är den ju i princip gratis om man jämför med priserna här i USA!