Som flera av er redan vet så har vi ju bestämt oss för att stanna här på obestämd tid framöver. Med detta beslutet som givetvis inte har varit helt lätt eller självklart att ta kom också tankarna på vart vi skulle bo. Vi har ju hyrt hus sedan vi flyttade hit och hyran har varit hög och pengarna går ju som ni förstår till någon annan. Förra sommaren föddes tanken att vi kanske skulle köpa hus här ändå och vi som tidigare hade gått på lite husvisningar av nyfikenhet började gå med lite större målinriktning.

När man köper hus här så har köparen en mäklare som representerar dom och säljaren en mäklare som representerar dom (som säljer själva huset) och det är säljaren som betalar bägge mäklarna vid själva husköpet. Så tidigt förra hösten så hittade vi en mäklare som vi valde att arbeta med, Lori blev som en familjevän nästan under denna tiden. Hon letade hus till oss och vi letade hus, vi gick på husvisningar varje helg och många gånger mitt i veckan också.

Vi hittade ett hus som vi verkligen gillade redan i höstas men vi var nog inte riktigt redo för allt vad det innebär att köpa hus här då, för det går undan! Du lägger ett bud, om det blir godkänd så betalar du ”handpenningen” bara någon dag senare och sen har du mindre än en månad på dig att betala resten av huset. Att bi ”godkänd” här för ett huslån är också ett helt annat företag än vad vi är vana vid ifrån Sverige. Allt är väldigt tidstagande och komplicerat och man måste gå runt till många olika långivare och banker för att få en bra deal för just din familj, de skiljer sig väldigt mycket. För oss som dessutom hade alla våra tillgångar i Sverige och behövde avsluta en massa där behövde lite mer tid på oss vilket gjorde att det första huset vi verkligen gillade gick till en annan familj.

Vi letade vidare och hittade ett hus som höll på att byggas i Tallus, det låg i ett helt annat område än vi bor i nu. Vi blev mer och mer förälskade i detta hus och började inleda förhandlingar med byggföretaget, tyvärr var de mesta av valen gjorda och inte mycket vi fick ändra på men det var ändå bra val gjorda så vi var nöjda. Vår mäklare hade lyckats förhandla till sig både AC och lite annat smått och gott till huset men i sista minuten så upptäcker vi att huset inte har ethernet uttag och med en datornörd till make så var det inte aktuellt att köpa ett nytt hus utan det så vi backade ur och fick leta vidare….

Efter några månader och vi började ge upp hoppet så kommer ett hus i Lakemount som ligger närmare Roberts jobb men än en gång inte i det område vi bor i sedan innan och som vi egentligen ville stanna kvar i. Men huset var det första huset som hade vitmålade väggar sedan vi kom hit, det är något som jag har saknat ifrån vårt hus i Sverige. I Sverige tar vi nästan förgivet våra vitmålade väggar men här existerar de inte utan här dominerar äggskalsfärgade väggar!!! Och har man ”tur” så är det olika grå skalor eller bruna skalor nära naturen. Så detta huset kändes helt plötsligt så ljust och underbart med de vita väggarna, det var lite som behövdes göras men vi la in ett bud iallafall. Men vi var inte ensamma om att gilla det huset, det var många som la bud och en del friskrev sig ifrån besiktningar och la en bit över utgångsbud osv så vi hade inte en chans i den konkurrensen, bara till att leta vidare.

 

Vi börjar bli ganska trötta vid det här laget på att leta hus och känner att vi kommer ”aldrig” att hitta vårt hus. Vårt hyreskontrakt går ut i mitten på Maj och om vi ska förnya kontraktet så måste vi förnya på ett helt år. Vi börjar både känna oss lite stressade och hoppet börjar försvinna att vi faktiskt ska hitta ”vårt” hus till ett pris som vi ska kunna ha råd med osv. I Mars ringer vår mäklare och säger att det kommer ut ett hus i Lakemount som hon verkligen tror ska passa oss, vi får gå in och titta på huset tillsammans med vår mäklare någon dag innan de officiella visningarna börjar och i bilen på väg dit är vi ändå optimistiska. Vi går in och tittar och jag försöker verkligen vara optimistisk och hitta saker som är bra men det kändes som allt hade behövts göras om och jag kunde inte riktigt se hur jag skulle kunna ändra på det för att få det riktigt bra heller. Och även om det låg på slutet på en återvändsgata så var andra sidan av tomten angränsande till en ganska vältrafikerad gata vilket inte kändes så lockande. Vi åkte därifrån den kvällen och var så besvikna och vår mäklare Lori hade haft ett samtal med oss och sagt att vi kanske behöver ändra våra krav lite med tanke på vår budget annars kommer vi inte att bli nöjda, ni kommer nog inte hitta ”det perfekta huset” helt enkelt sa hon. Jag minns den tryckta besvikna känslan i bilen på väg tillbaka. Men så kommer Robert in i ”lösningsmood” som jag brukar kalla det, jag minns det så väl. Han tar upp telefonen och öppnar Zillow som är den amerikanska motsvarigheten till Hemnet, vad finns det för hus, vad har vi missat osv. Och där i bilen går vi igenom varenda hus inom vår boenderadie där vi vill bo, och vi kan ju dom innan och utantill eftersom vi kollar på Zillow 10 ggr/dag iallafall. Vi vänder ut och in på varenda hus och funderar på om vi har missat något, ska vi överväga dom igen osv. Till slut fastnar vi för huset som vi kallar ”rökhuset” i vardagligt tal, det är ett hus som vi var och tittade på i oktober. I Oktober så sa vi blankt nej för huset stank rök, det var stort och fint annars kom jag ihåg men just röklukten gjorde att vi rakt av sa nej direkt särskild med tanke på att Hampus har astma.

Vi ringde Lori igen ifrån bilen och frågade om hon kunde vända den där kvällen i mars för att visa oss ”rökhuset” igen, jag tror hon tyckte det var lite slöseri med hennes tid eftersom vi redan hade sagt nej till det huset men hon gjorde vad vi bad henne om och vände om till Issaquah Highlands och öppnade upp huset. När vi steg in så möttes vi av den karakteristiska röklukten igen, den var som starkast i garaget eftersom det var där förra husägaren hade rökt i 15 år men givetvis hade lukten spridit sig till resterande av huset även om de hade försökt dölja det genom att måla om hela huset. Vi gick igenom hela huset och vi såg det med helt andra ögon, vi älskade att alla sovrum fanns på ovanvåningen, det fanns till och med en inbyggd kontorsdel i hallen på ovanvåningen där vi kunde se barnen sitta och spela på sina datorer. Vi älskade den öppna spisen (gasdriven) i vårt sovrum som delar av sovrummet och vårt badrum och vi kan njuta av både när vi ska gå och lägga oss eller när vi tar ett bad. Vi gillade att köket var så mycket större än vårt gamla och att det hade ett pantry, vardagsrummet var också större och matrummet var avskilt men det såg vi att vi kunde nytta på ett helt nytt sätt. Sen kom ett helt nytt våningsplan till, nämligen källarplanet eftersom huset är ett sutteränghus och på det nedre källarplanet fanns ett enda stort rum ca 60-70kvm stort med en ”wetbar” eller vad man på svenska skulle kalla ett minikök längs med ena väggen med några köksskåp, en vask och ett kylskåp. Det fanns också en toalett och ett litet krypin för all teknik i huset med serverrack och en massa sladdar som jag inte hade en aning vad de gick till eller skulle användas till. Huset hade inte så mycket tomt men en härlig balkong med direkt anslutning till köket. Det låg också på en återvändsgränd och med skogen som granne bakom huset. Det hade väl allt vi ville ha och det låg i Issaquah Highlands där vi helst av allt ville bo, det var ju bara detta med lukten!

Så vi åkte hem och började googla och det var inte helt lätt men efter mycket letande och många samtal så vågade vi lägga ett bud den 23 Mars och säljarna godtog det. Vi gjorde alla besiktningar och hade uppe olika saneringsfirmor och odör reduceringsfirmor som gjorde bedömningar och vågade ta chansen. Så mitt i Coronatider när nästan allt är stängt så lyckades vi få igenom vårt husköp i tid. Någon dag innan köpet går igenom så skriver man på alla papper här och eftersom alla kontor är stängda så kom en kurir hem till oss med en ca 10 cm hög pappersbunte som vi fick skriva under som hon sen körde till nästa person som också skulle skriva på och gå igenom. När alla hade skrivit på och köpet hade registrerats så var vi äntligen husägare och då fick vi nycklarna till huset, detta var då 23 April. 

24 April kom Servpro, saneringsfirman vi valde att anlita och intog huset med hydroxol fläktar och oxygen fläktar. De gick dygnet runt i 4-5 dagar, varje dag kom de och kollade till dom, vi fick gå in och lukta och se om vi tyckte det blev bättre eller inte. De justerade lite här och där och efter några dagar så var all lukt borta! Kan inte beskriva vilken lyckokänsla det var och obeskrivlig lättnad. När de var klara så målade vi om garaget igen med en spärrfärg som heter Kilz och som ska binda fast eventuella rökrester som kan sitta kvar i väggarna, detta bara för att vara riktigt säkra på att inte behöva möta detta bekymmer i framtiden igen. Flyttlasset gick sen 1 Maj och eftersom det var karantäntider så valde vi att göra allt själva och inte anlita hjälp, det var ju inte så långt bara någon km mellan husen och vi är ju 5 i familjen som fick hjälpas åt. Vi klarade av det på en helg och efter en vecka så var det mesta uppackat och klart i det nya huset, det är fördelen när alla är hemma och kan hjälpas åt.

Vi har också upptäckt att vi verkar ha fått väldigt trevliga grannar en kom över med blommor för att hälsa oss välkomna och en annan kom med hembakade kakor. Vi har också blivit medbjudna på samkväm a’ la Corona dvs var och en tar med sig en stol och något att dricka sen sitter man på en av grannarnas garage uppfart, varje familj med några meters mellanrum och snackar. Väldigt trevligt och nog det mest sociala vi har haft sedan Corona intog våra liv i Mars.

Visst har vi lite kvar, framförallt vill vi köpa lite nya möbler som matchar vårt nya hus men möbelaffärerna är stängda och allt vill man inte köpa online så det får vänta. Vi ska bygga om lite i källaren och vi letar snickare för fullt till det och i framtiden så ska köket också göras om men en sak i taget och under tiden njuter vi av att än en gång få bo i vårt alldeles egna hus. ❤

Hej allihopa,

Det är ju inte klokt att jag inte har skrivit här till er på över 1 år! Men det ska väl behövas en pandemi för att jag ska tummen ur och ta tag i det. Så hur har vi det här borta i det stora landet i väster då? Så mycket har ju hänt sedan jag skrev senast så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men jag tänkte att jag skulle kanske skriva några rader om hur vår vardag ser ut nuförtiden iallafall eftersom den har ändrats väldigt drastiskt.

Det började ju i Mars, första tecknet var väl när Indian Wells ställdes in, den årliga stora tennistävlingen som jag brukar åka till för att komma bort, njuta av lite egentid med mina vänner och fin tennis av absoluta världseliten. Jag hade resan bokad och biljetterna utskrivna när tävlingen ställdes in mindre än en 1 vecka innan avresa. Samma vecka där i Mars så stängdes Roberts jobb ner och han började jobba hemifrån. Sådär i början så pratades det mest men vi trodde väl inte det skulle bli så stort och omfattande som det senare skulle bli. Ett par veckor senare i mitten på mars så ställdes skolorna in och alla barnen fick börja hemundervisning av sina föräldrar som i sin tur inte hade en aning om vad vi skulle lära våra barn. Så där i början så fick vi heller inte mycket handledning utan vi fick komma på egna scheman och vara kreativa. Jag använde tiden till att börja lära framförallt Sam lite svenska eftersom han har vägrat att prata svenska. Vi pratar svenska hemma och han förstår ju allt men han pratar bara engelska, det börjar sakta men säkert ändras även om han numera har en väldigt stark brytning.

I mitten på April så har skolorna insett att de kommer inte att kunna öppna upp igen innan sommaren och de sätter igång på riktigt att göra upp en läroplan och scheman för alla barnen att följa hemifrån. De har Zoom-möten online med sina klasser varje vecka och lite mer strukturerad skolgång börjar ta fart samtidigt som samhället numera är helt nerstängt kan man säga. Vi har ”utegångsförbud” vilket inte innebär att vi inte får lämna våra hus, men vi får lämna dem om det är nödvändigt. Det som räknas som nödvändigt är att motionera så vi kan fortfarande gå ut på promenad eller jogga en runda kanske ta en cykeltur. Vi får också lämna huset för att köpa mat, mataffärer är fortfarande öppna liksom apotek, byggvaruhandel och bensinstationer. Restaurangerna får bara leverera mat för upphämtning och ingen får sitta och äta eller dricka på restaurangerna.

Man får inte heller träffa någon utanför de man bor med under samma tak, alla ska hålla sig 6ft ifrån varandra dvs 2 m ungefär när man rör sig ute i samhället. Mataffärerna gör sina gångar enkelriktade så man inte ska behöva mötas i gångarna och allt fler bär mask. I början på April var det ovanligt att se folk bära mask i affärerna medans i slutet av April var det ovanligt att se folk som INTE bar mask i affärerna och allt fler affärer har numera krav att man måste bära mask för att få komma in i affären. Här i Washington State har guvernören också gått ut och sagt att alla SKA bära mask ”in public” men det är inget straff om man inte gör det så självklart finns det alltid de som inte gör det. 🙂

Så vi har då alltså inte hälsat och tagit i hand, kramat eller rört någon utanför vår familj sedan i början av April. Barnen har inte träffat en enda kompis sedan i Mars, vi har inte haft en enda familjemiddag, drink med några vänner, promenad i solskenet med någon utanför familjen ingenting sedan i April heller. Detta kan jag säga tar mer på allas psyken än vad jag någonsin kunde tro.

Jag som är van vid att åka och spela tennis med mina vänner 4-5 ggr/vecka har inte sett dem i verkliga livet sen i slutet på Mars. Alla tennisbanor är låsta med kedjor för risken att smittas av att alla på samma bana rör samma tennisbollar anses för hög. Barnen som brukar gå till skolan dagligen och träffa sina kompisar och sen ha träningar av alla de sorter (tennis, simning, fotboll m.m.) har inte fått utöva detta sedan i början på April eftersom alla samlingar av folk är förbjudna. Robert har inte varit på sitt jobb och träffat sina arbetskamrater sedan i början på Mars.

Alla ska istället försöka utföra sitt arbete/skola hemifrån och vi har fått försöka skapa 4 stycken arbetsplatser i vårt hus. Vi har försökt skapa plats för motion hemma och i ensamhet eller tillsammans med familjen. Detta har gett oss en helt unik möjlighet att verkligen umgås med varandra i familjen och i vår absoluta närhet.

Nu har vi senaste veckan börjat tumma på alla regler, egentligen har samhället samma regler som tidigare och vi måste ju fortfarande följa dem men vi börjar få nog. En dag hade jag 3 av mina absolut närmaste vänner över på lite drinkar och snacks, visst vi satt långt ifrån varandra men jag bjöd in dom i vårt hus! En annan dag fick Lova gå hem till sin absolut bästa kompis här och hänga med henne en hel dag, de hade haft mask på sig hela dagen förutom när de åt mat men de fick iallafall umgås. Hampus han har fått lämna huset och ta sina sista körlektioner och därmed också passerat testet idag men det är väl egentligen en annan post.

Men det är en annan sorts liv helt plötsligt, när barnen fyller år nu så anordnar föräldrarna en ”drive-by” dvs kompisarna kör förbi födelsedagsbarnets hus och tutar och slänger in ett paket/födelsedagshälsning ifrån bilen medan födelsedagsbarnet står på tomten och vinkar glatt till sina kompisar som passerar i bilarna förbi. Lova har gjort ett antal sådana vid det här laget nu, här kan ni se några bilder ifrån några av dem:

Såklart man kan gräva ner sig i allt man missar när vi nu är ”instängda” här i karantänen. Om missade resor som skulle ha gjorts, missade avslutningar (Lova graduats from Elementary school vilket är ganska stort här), missade sporttävlingar (Hampus missar detta årets State som han kvalificerade sig till med sin dubbelpartner i skolans tennislag), missade möten och så mycket annat roligt som skulle ha skett. Men istället får vi bara hoppas och tro att detta är det rätta att göra, att vi genom att ha följt alla rekommendationer till punkt och pricka så länge har räddat något liv på vägen. Vi har kanske underlättat för sjukvården som aldrig har varit överbelastad här i vår stat och vi hoppas att den heller inte kommer vara det i framtiden utan de åtgäder vi har gjort och gör ska undvika att det sker. Vi har ju fortfarande också jobb kvar, vi har tak över huvudet och vi har ju det väldigt bra så vi är ju inte i en position där vi har rätt att klaga måste jag säga.

Och en sista fin och värmande handling som faktiskt en av våra grannar är hjärnan bakom och som är så typiskt amerikanskt och som speglar detta samhälle som vi numera lever i. När hela denna karantän osv tog fart så startade hon en insamling ibland de som bor här i vårt närområde (Issaquah), pengarna skulle gå till att köpa mat ifrån de lokala restaurangerna så att de skulle kunna hållas öppna och inte gå i konkurs och sen skulle maten serveras till alla sjuksköterskor på vårt lokala sjukhus här i Issaquah Highlands. Det slutade med att hon samlade in 61 000 $, hon anlitade 55 olika restauranger, serverade 4500 måltider och 2200 mellanmål under 8 veckor till sjukhusets personal! Hon gjorde allt ideellt hemifrån sin kammare och som en fd sjuksköterska kan jag verkligen känna hur uppskattat det skulle vara att få lunchen serverad och betalad dagligen i 8 veckor!

 

Känns som det var länge sedan jag skrev en uppdatering om Lova vår lilla fisk. Eller ska vi vara ärliga så har jag ju varit dålig på att uppdatera bloggen överhuvudtaget 🙂

Vad händer då i Lovas liv? Jo hon är ju en hejare på att simma, hon går på simträning 5 gånger i veckan och tävlar hur ofta som helst känns det som och under denna säsongen så har hon än så länge inte tävlat en endaste gång utan att ha slagit minst 1 personrekord/tävling och säsongen startade i september så det är en ganska lång svit med personrekord hon har skaffat sig nu. Här i USA så har de vissa tider som de måste uppnå för att få delta i vissa tävlingar, de kallas antingen Silver-tider eller Guld-tider och är baserade på ålder och kön. Lova har guld-tider i nästan alla simsätt och distanser för 10-åriga tjejer men nu fyller hon ju 11 år om 2 veckor och då är det helt andra tider som behövs för att komma med i dessa tävlingarna till sommaren. Innan den senaste simtävlingen så berättade jag för henne att hon inte uppnår kriterierna att få tävla i sommar och hon blev så besviken och undrade hur mycket snabbare hon måste simma? Jag var inte helt säker men trodde det var ganska mycket snabbare och hon sa, ”då ska jag göra det mamma”. Hon slog 3 av 4 personrekord i den tävlingen och lyckades ta 3 silvertider för 11-12 åringar så nu får hon tävla även i sommar. Hon är så envis och målmedveten när hon har bestämt sig.

Varje månad så blir också en simmare i varje simgrupp utvald till ”swimmer of the month”. Det är en simmare med hög närvaro på träningar, positiv attityd, stark utvecklingskurva m.m. Denna säsongen har Lova blivit vald till ”swimmer of the month” två gånger av sin tränare!

 

I skolan har avslutningarna redan börjat ta fart.

Lova har gått i kören under denna terminen och de har haft träffar på morgonen innan skolan en gång i veckan, så den dagen börjar hon kl 8 istället för kl 9 på morgonen. Avslutningsuppvisningen skedde på PCMS (som är den middle school som Lova kommer gå på om något år) tillsammans med 2 andra elementary schools, Lovas skola är de med svart/vita kläder. Lova står på den allra bakersta raden, tredje ifrån vänster.

 

Lova har också varit med i skolans drama klubb och där har de övat på Dr Seuss, The Lorax och Lova hade en av de största rollerna som the young Once-ler. Hon arbetade hårt för att inte bara memorera sina repliker utan också hur hon skulle leverera vart och en av dem. Hon spelade in sig själv hemma många gånger bara för att se och lyssna fundera på vad hon kunde göra annorlunda. När det var dags för uppvisning så var hon väldigt nervös när hon gick hemifrån inför sista genrepet men det var inget vi såg något av när hon sen stod på scen och levererade för fullt på kvällen. Hon spelade ut till 100% med både kropp och själ vilket var så roligt att se, vi var så otroligt stolta över henne. Hon till och med berättade att det hade kommit fram elever dagen efter till henne i skolan som hon inte kände och som inte var med i drama klubben men som varit där och tittat på deras uppvisningen och sagt att de tyckte hon var så bra! Typiskt amerikanskt att faktiskt gå fram till någon du inte känner för att säga att hon har gjort något bra, men det är något av det bästa att bo här och det gjorde Lova så glad ❤

 

 

Som om det inte hade varit nog för Lova att memorera sånger till kören och repliker till dramat så lär de sig också att spela blockflöjt i fjärdeklass och denna veckan hade de också uppvisning på detta. Hon har nog lärt sig att spela ett 10-tal sånger tror jag på de här få månaderna som de har hållit på. Under uppvisningen ska sen alla fjärdeklassare spela tillsammans, vilket är ca:130st på Lovas skola. Min tanke innan var väl att har man inte huvudvärk innan så har man nog det garanterat när det är slut 😉 Men de överraskade även här och det var inte så många falska toner som genomljöd det hela.

 

Sist men inte minst får jag ju inte glömt att Lova också har blivit en hejare på skidåkning. Hon provade ju åka utför första gången någonsin när vi flyttade hit för tre år sedan och första vintern blev det väl bara åkt ett par gånger. Men de senaste två säsongerna har vi verkligen statsat på att Lova ska lära sig åka ordentligt. Förra säsongen hyrde vi skidor för hela säsongen åt henne och inför denna säsongen köpte vi till och med ett sätt till henne. Hon har haft en skidlektion i veckan bägge säsongerna på vårt berg som vi har närmst oss, Snoqualmie Summit. Och detta året fick hon äntligen den pin som hon längtat så efter, ”parallell turns” dvs att hon har skidorna parallellt när hon svänger och inte gör några s.k. ”pizza svängar”. Och just nu är hon uppe i Whistler, Kanada och åker skidor med Robert och Hampus och vad jag förstått så hänger hon med bra i både blå och svarta backar.

Vi får ju ofta frågan om hur länge vi ska stanna här och jag tror att alla fem i familjen svarar olika på den. Både beroende på vem som frågar och vem som svarar men sanningen är väl att vi vet inte själva. Men en sak är säker vårt äventyr kunde ha varit slut för ett par veckor sedan.

För att vi ska få vara här i USA krävs att vi har VISA, vårt VISA har varit på väg att löpa ut så i Juni 2018 ansökte vi om en förlängning eller förnyelse kan man väl kalla det. Under tiden som detta har varit inne på utredning så har vi inte varit tillåtna att lämna landet, eller om vi lämnar så kommer vi inte in på nytt igen eftersom vi då inte har något giltigt VISA. Hela denna processen drog ut väldigt långt på tiden och vi hade till exempel en skidresa inbokad på barnens second winter break (jämförbart med sportlovet) till Canada som vi fick ställa in. Robert hade kollegor på hans jobb som blev nekade VISA och hemskickade till Spanien vilket ökade vår nervositet och oro.

I slutet på februari kom till slut första beskedet från amerikanska myndigheterna och de ville ha mer bevis för att de skulle kunna ta ett beslut för vårt VISA. Efter mycket diskussioner med immigrations ansvariga på Roberts jobb och ansvariga advokater så beslutades det att vi inte skulle skicka in mer bevis eftersom de krävde så omfattande bevisning. Beslut togs istället att en helt ny ansökan skulle göras och för det måste vi lämna landet och ansöka om VISA utifrån landet. Det land som låg närmast och som hade kortast väntetid för det var Mexico därför togs det beslut att skicka oss dit.

Söndagen den 24 Mars lämnade vi vårt hus, barnen hade sagt hejdå till sina vänner, huset var extra städat för vi visste inte om eller när vi skulle komma tillbaka. En väldigt jobbig och sjukt stressig resa framför oss men också en obeskrivligt stressig tid bakom oss som hade lett fram till beslutet att vi skulle åka och hoppas på ett ja och en återbiljett in till USA och det liv vi har här.

Vi flög ner till Tucson, Arizona och körde därefter över gränsen in till Mexico till en liten stad som heter Nogales, det var där vårt öde skulle avgöras, om vårt äventyr skulle avslutas nu eller fortsätta ett tag till. Att köra över gränsen mellan USA och Mexico var en mycket konstig upplevelse. I USA känns allt väldigt välbekant, det är rent, städat, ordning och reda. I USA finns det tydliga linjer på gatan som skiljer höger fil ifrån vänster fil, vägskyltar som talar om vart du ska åka osv, saker som vi tar för givet men som totalt saknas 100 m längre bort för då har du passerat över till Mexico. Det var ingen som kontrollerade oss överhuvudtaget när vi körde in i Mexico, vi bara körde rakt in, tog 10 sekunder så var vi över och allt såg helt annorlunda ut! Det var smutsigt, trångt, inga linjer som skiljer filerna åt på gatorna, inga vägskyltar, allt kändes så fattigt direkt. Jag kan tänka mig att det kan dras många likheter mellan det forna öst och väst Berlin när muren skilde dem åt, fattigt och nästan misär på ena sidan och tvärtom på andra sidan.

Vi hade fått strikta instruktioner hur vi skulle bete oss när vi var i Mexico, undvika ögonkontakt, inte stanna för någon, inte tala med någon, inte vara ute efter mörkret lagt sig, undvika motorvägar osv. Vi körde raka vägen till vårt hotell som låg granne med den amerikanska ambassaden vilket iallafall var i ett lite tryggare område i staden. Dagen efter hade vi vår första tid för biometrics, dvs för att lämna fingeravtryck. Detta skulle göras på ett ställe när gränsen till USA 15-20 min körtid ifrån vårt hotell, vi körde 1 timme innan för att vara säkra på att hinna dit i tid. Vi kom nästa hela vägen fram när vi började möta folk som kör mot färdriktningen och som backar långa sträckor på något som närmast kan liknas med en motorväg som vi kör på. Helt plötsligt står all trafik helt still och vi har hamnat mitt i den evighetslånga kön till gränskontrollen in till USA, så vi blev också en av de ”idioterna” som backade på motorvägen och sedan körde på andra sidan mot färdriktningen för att hinna fram i tid.

Nästa dag var det dags för vår intervju på den amerikanska ambassaden för att försöka få ett nytt VISA. Väldigt nervösa var vi och nog de enda vita personerna där, också nästan de enda som inte pratade spanska så alla information fick de dra på engelska också bara för oss. Efter väldigt mycket köande i väldigt många olika kösystem som gick huller om buller där inne så kom vi då äntligen fram till mannen som skulle intervjua oss. Detta var inte många frågor vi fick innan han sa att vi vara klara och kunde hämta upp våra pass igen på eftermiddagen för vi var godkända!

Vi var så glada och lättade när vi lämnade ambassaden för att återgå till hotellet. Det var med väldigt mycket lättare fötter vi dagen efter packade våra väskor och körde mot gränskontrollen. Men det tog inga 10 sekunder att köra över från Mexico in till USA, där var det desto noggrannare kontroller där de knackar på plåten runtom hela bilen, hundar söker igenom och det ska snackas och diskuteras mer med dessa herrar än med självaste ambassaden för att få vårt VISA. Det tog ett par timmar men till slut var vi tillbaka i USA och tog sikte på flygplatsen och den natten kunde vi sova tryggt i våra egna sängar igen.

Vi var förvånade hur få mexikanare kunde tala engelska, inte ens de yngre generationerna kunde någon som helst engelska. Vi hade tur som hade ett Applebees (en restaurang) precis intill hotellet där en av servitriserna kunde tala engelska, vi åt där varje kväll och vi till och med hade en playdate med den servitrisen och hennes dotter en dag. Hon berättade för oss hur hon hade vuxit upp i USA sedan hon var 4 år med sin mamma. Hennes mamma hade missat att förlänga sitt VISA och bara stannat kvar utan tillåtelse och därav hade hon inte heller något giltigt VISA. Hon hade gift sig med en amerikan fått tre barn, de hade skiljt sig. Och en dag när hon är 28 år så hade det knackat på dörren och hon hade blivit deporterad till ett land hon inte hade bott i sedan hon var 4 år och inte alls kände som sitt eget, hon och hennes examen turas nu om att ha barnen i USA och i Mexico. När man får höra ett sådant livsöde så känner man ju sig ganska lyckligt lottad, vi fick både komma tillbaka plus att vi riskerade ju aldrig att bli deporterade till ett dåligt liv på något vis, bara det att vi inte valt det själva just nu. Vi riskerade ju heller inte att få vår familj splittrad. Det var också väldigt svårt att se alla de mexikanska familjerna som inne på ambassaden precis som oss ansökte om VISA men en del fick ju inte samma positiva besked och hur otroligt besvikna och ledsna dessa barn blev när de förstod att de blivit nekade VISA.

Nu är väl vår risk för deportering undanröjd för ett par år men hur länge vi kommer stanna det vet vi väl fortfarande inte själva men vi känner väl oss inte redo att lämna detta just nu iallafall. Vi trivs bra med livet här och barnen trivs bra med livet här just nu.

 

 

Jag lever i två helt olika tennis världar här borta. De flesta vet ju att vi har levt i en tennisvärld i ganska många år men den förändras ju ständigt och jag tänkte faktiskt börja detta blogginlägget med min avdelning eller del av tennisvärlden.

Jag började ju spela tennis för några år sedan för jag tyckte det såg så roligt ut när Hampus spelade, det blev 1 ggr/vecka i början och sen sakta blev det någon gång mer för att sluta helt när vi flyttade över hit till USA. Men hösten 2017 tog jag upp det på nytt och nu har det blommat ut för fullt. Jag började med en kurs på hösten på dagtid när barnen gick i skolan. Blev då tillfrågad om jag ville vara med och spela i en Cup och ett lag, tja varför inte tänkte jag och hoppade på tåget så att säga. Med laget tränade vi 1 ggr/v och spelade match 1 ggr/v, alltid dubbel, det gick väl sisådär den där första säsongen. Men det var ju ett sätt för mig att spela mer tennis, att lära känna lite flera människor och att integrera mig själv med amerikanarna och samhället här utanför mina barn tänkte jag. När cup-säsongen är över tar USTA-säsongen vid, den är lite kortare och varar över våren och känns lite mer tävlingsinriktad. Man skulle bilda sitt egna lag och man skulle spela både dubbel och singel (1 singel och 2 dubblar varje vecka/lag) det kändes komplicerat så jag tänkte inte göra det.

Jag provade istället att spela något som kallas flight vilket fungerar så här: 12 spelare träffas 10 veckor i rad, man spelar dubbel på 3 olika banor. Olika spelare på banorna varje vecka så att alla har spelat med alla i slutändan. Varje vecka spelar man 8 game(1 superset), byter partner, spelar 8 game, byter partner och spelar 8 game på varje bana. Dvs alla har spelat med alla på banan och så skriver man ner resultatet för varje match (superset) och får ett individuellt resultat. De två bästa individerna får möjligheten att gå upp en nivå och spela flight på en nivå högre när säsongen är över, jag har spelat på lägsta nivån nu i 2 säsonger (vår + höst) men nu efter nyår så har jag flyttat upp en nivå och spelar nu i det som kallas 2,5 men det fungerar likadant bara lite hårdare motstånd.

Men när jag spelade min första säsong flight så lärde jag känna en underbar härlig tjej som heter Jennifer och hon frågade om jag inte ville komma med i hennes USTA-lag, vilket jag nappade på så det blev en säsong i våras också och ett väldigt bra lag med en härlig sammanhållning som vi har behållit och spelar med även denna Cup-säsongen. Det har varit ett vinnande koncept och vi ligger 10:a av 21 lag i Cupen och nu återstår det 3 matcher innan cup-säsongen är över för denna gången.

Då är det ju meningen att USTA-säsongen ska ta vid igen vilken den givetvis gör, men vi är lite för många tjejer i vårt lag så vi funderade lite hur vi skulle lösa det då vi inte ville putta ut någon ifrån laget. Men vi hittade en lösning, det är så att chefstränaren på klubben vi spelar alltid har ett lag också, det laget är väldigt svårt att komma med i. Han har try outs och det kommer tjejer ifrån massa klubbar runt omkring för att försöka spela sig in i hans lag. Hans lag brukar nämligen alltid vinna både lokalt och därmed gå vidare till Sectionals och även till Nationals det vill säga möta de bästa lagen på denna nivån i hela USA och han har även vunnit nationals väldigt många år. Förra året kom hans lag 2:a i Nationals! Så vi bestämde oss att vårt lag skulle gå på hans try out och se om någon/några kunde komma med i hans lag och därmed kunde resten spela tillsammans som vanligt, ingen blir utpuffad utan snarare upp-puffad 🙂

Try outen hölls precis innan jul och det var väldigt nervöst, jag tyckte jag spelade jätte dåligt! Säkert mestadels för att jag spände mig så mycket och för att Jason, som tränaren heter skrämmer mig lite då han är så himla seriös. Dock känner jag honom ganska väl eftersom Hampus har haft honom som tränare i många år och han har ofta tränat andra grupper på banorna jämte när jag har spelat och tränat så det fanns ju egentligen ingen större anledning att vara nervös. Iallafall try outen föll ut väl och både jag och Jennifer ifrån mitt lag kom med i Jason’s lag. Så det ska bli mycket spännande denna våren och se hur det kommer att gå för mitt nya lag och om vi kan möta Jasons höga förväntningar på oss, för detta är USA och här gäller det att vinna även om det bara är på en låg damtennis nivå så är det mycket prestige i det hela. Och jag ska ju erkänna att jag gillar ju att vinna, det är ju så mycket roligare än att förlora så jag kommer att jag göra mitt absolut bästa för att nå dit!

Ska kanske tillägga för er som undrar att jag spelar 3-4 ggr/vecka för tillfället och det är i lite olika format. Med tränare så spelar jag 1-2 ggr/vecka och så spelar jag då flight 1 ggr/vecka och jag spelar antingen match 1 ggr/vecka eller bara bokar en bana och spelar med lite kompisar eller så. Så ja när barnen är i skolan så kretsar mitt liv mycket kring min tennis, för allt detta sker bara på dagtid mitt i veckan, aldrig på kvällar eller helger.

Sen kommer vi då till den andra tennisvärlden, den som egentligen tillhör Hampus men som jag liksom har lyxen att få hänga med på ett hörn på. Han spelar ju givetvis på en helt annan nivå än mig, det har han ju alltid gjort. Han blir bara bättre och bättre måste jag säga. Och han har ju först en säsong i skolan, en sk high school säsong, på hans skola spelar killarna tennis i början på hösten. Detta skolåret spelade Hampus oftast dubbel under säsongen och hade en ganska stabil säsong. När det kom til slutspel så bytte tränaren runt spelarna och Hampus fick en annan partner, den partner som han ofta spelar dubbel med under resten av året och de slog alla med häpnad och lyckades ta sig hela vägen till State. Men eftersom alla skolor i Washington inte har sin säsong på hösten så spelas inte State förens i Maj, så vi får vänta och se hur det kommer att gå för dom när de är där.

Annars kämpar Hampus på och spelar ca:2 turneringar/månad kanske, ofta har de begränsningar att man bara får spela i 2 klasser. Så det varierar lite vad han spelar har de dubbel så spelar han i 16-klassen och både singel och dubbel, men har de inte dubbel så brukar han istället spela i både 16- och 18-klassen.

När det kommer till träning så tränar han också på två olika klubbar. En som ligger lite närmare där vi bor 20-25 min körtid kanske, där tränar han 2 kvällar/vecka. En annan klubb som ligger lite längre bort dit han åker på morgnarna innan skolan och tränar 2 ggr/vecka, då får han stiga upp kl 5 för att åka och träna.

Nu ska han också börja spela i ett annat tennis lag, ett USTA-lag som tränar 1 ggr/v och har match 1 ggr/v under vintern. Det är ett mixat lag med både killar och tjejer och det blir en ny erfarenhet för Hampus att spela i deras lag. Men eftersom han har saknat klubbkänslan och tillhörigheten av ett lag osv här jämfört med Sverige så hoppas jag att detta ska hjälpa lite mot det och göra det lite extra roligt också.

Nu får jag försöka serva in ett slut eller kanske en smash men jag får väl helt enkelt uppdatera er längre fram om hur det går för oss här i tennis världen.

Nu är det Sams tur att glänsa, nästa vecka är han klassens ”Star of the week”. Vilket är jättestort för barnen när det är ”deras” vecka förstås, för mig som förälder är det mestadels en massa jobb och en hel del press och stress. Nu kommer den hela duktighets pressen fram på en helt annan nivå, vad ska jag hitta på som är nytt och kreativt och roligt? Som uppskattas av alla barnen, givetvis av Sam men också av pedagogerna på preschool och håller sig inom någorlunda rimliga gränser? Vad alla gör är en poster, man får med sig lite material hem ifrån preschool och sen är det fritt fram och skapa den som man vill. Jag hade dessutom glömt bort att Sam skulle vara ”Star of the week” nästa vecka för det var Robert som hade gått på senaste föräldrar mötet och skrivit upp Sam på denna veckan, i onsdags låg bara materialet där och väntade på mig vid hämtningen som en liten extra överraskning, för jag har ju inget annat för mig denna veckan när Robert är i Sverige och jag är ensam här hemma med 3 barn. Ja ja ingen mening att klaga bara att göra det, postern klipp och klistrade jag ihop ganska snabbt. Får ju skicka ett tack till Shutterfly och Wahlgreens där man bara kan skicka in sina fotografier via nätet och sen hämta upp dem 1 timme senare i affären, framkallade och klara = det kallar jag smidigt! Postern blev väl inte så avancerad men det är ett gäng 4-5 åringar som ska beundra den under en veckas tid känner jag, hur mycket tid och energi är det tänkt att jag ska lägga ner på det hela liksom?

Men hur ska lilla Sam kunna redovisa sin poster för de andra? Han som fortfarande blandar svenska med engelska och ingen riktigt förstår vad han säger? Hmmm det blir ju inte lätt detta tänkte jag! Efter lite funderande så fick det bli samma lösning som så många gånger förut, en film! Det tar ju en halv evighet vet ju alla ni som har suttit och försökt klippa ihop en film och dessutom så upptäckte jag att jag blir ju bara sämre och sämre på att fota och filma mina barn. Första barnet följer man och dokumenterar  väldigt noga varenda litet utvecklingssteg men Sam är tredje barnet! Det var inte så lätt att hitta filmer och foton av honom. Tidsbristen gjorde sig påmind så jag hade ingen möjlighet att göra en riktig djupdykning i alla våra elektroniska arkiv men lyckades skrapa ihop lite iallafall till en film om hans 4 åriga liv:

Så detta var vad jag har lyckats få ihop och nästa vecka får vi se vad de säger på preschool, om de gillar Sams poster och hans film 🙂

Måste få avsluta med en liten reflektion över en enkel skillnad mellan Sverige och USA. Att tala inför folk och att hålla redovisningar var något jag kom ihåg som något som var väldigt jobbigt under min skolgång. Men man måste ju ge amerikanerna en eloge till att de börjar i tid. Att redan vid 4-5 års åldern vänja sig att stå upp och prata framför alla sina kamrater gör dem ju till självsäkra och bekväma talare och det måste jag ju säga att de får med sig i tidig ålder, även om det i detta fallet bara handlar om en enkel poster med några bilder ifrån sitt liv.Men det ger ringar på vattnet tror jag, jag kommer ihåg när Hampus slutade Middle school i somras och hur jag då förundrades över dessa ungdomars förmåga att hålla tal inför så många människor (de kändes som blivande president kandidater hela bunten) men nu förstår jag att många av dem har fått lära sig detta redan innan de knappt kunde tala. Själv minns jag att det var något som kom ganska långt upp i skolåldern innan man tvingades fram och hålla sin första redovisning, klart att det inte kändes som något naturligt för mig då.

Tiden rullar ju på så fort och jag har ju totalt glömt bort att uppdatera hur det går för Sam på preschool eller nu har han ju faktiskt redan gått vidare ifrån preschool till kindergardenprep eller pre-k som det kallas här vilket är den sista destinationen innan barnen går vidare till kindergarden vilket kan jämföras med svenska skolans förskoleklass. Här i USA har de ju inte samma brytpunkt på ålder som vi har i Sverige så det kvittar vilket år man är född, brytpunkten här i Washington state (vilken kan skiljas sig något på olika stater) är 31 augusti. Det vill säga att har barnet fyllt 5 år innan 31 augusti så börjar de i kindergarden det året annars väntar de till nästa år. Sam däremot fyller ju faktiskt inte 5 år förrän 8 september så han ska ju faktiskt inte börja kindergarden nu till hösten men det fanns ingen plats för honom i den andra barngruppen när han började och han har klarat sig väldigt bra hittills och hänger med bra så han får gå med de lite större barnen och hela tiden vara den som är yngst, men någon måste ju vara yngst också. Däremot kommer han antagligen inte börja i kindergarden till hösten utan då får han vinka hejdå till sina kompisar och hänga kvar ett år till i k-prep.

Vad gör han då en typisk dag på k-prep? Jo jag brukar lämna honom efter att jag lämnat Lova på skolan på morgonen så det blir vid 9-tiden. Då börjar han med att skriva in sig själv genom att skriva sitt namn på ett block som ligger innanför dörren, därefter ska han gissa hur många saker som ligger i burken den dagen och sen skriva ner siffran efter sitt namn, det brukar då finnas en ledtråd att det t.ex. är fler än 30 men mindre än 40 o.s.v. och så ska han svara på dagens fråga som alltid är en ja/nej fråga. Måste ju säga att han har lärt sig otroligt fort, han hade inte en susning om bokstäver eller siffror innan han började men nu skriver han sitt namn hur lätt som helst och han kan bestämma sig för siffror som ”hmmm I think it’s fourtyfour mom” och så skriver han 44!

Kl 9 varje morgon har de samling då sitter alla barnen på mattan och så går de igenom alla bokstäverna som de lärt sig hittills med ljud och rörelser, kalendern med dagens datum, veckodag och år upprepas. Dagens väder och vad som är lämpliga kläder till dagens väder osv. Och så går de igenom dagens schema.

Varje dag har de också japanska, då kommer Miss Karoun och har japanska i ca: 30 min med dom. Jag har ju hört talas om detta men funderat på hur mycket Sam verkligen kan plocka upp utav det med tanke på att han är så ny där och att engelskan fortfarande är ny för honom. Vi håller ju hårt på att prata svenska hemma för att bevara det svenska språket hos alla barnen. Men jag var med Sam på hans lektion i japanska idag och han verkade hänga med bra, när fröken gav barnen olika instruktioner så följde han med bra. Och när hon höll upp kort med barnens namn skrivna på japanska på och barnen skulle räcka upp handen om de kände igen sitt namn var Sam snabb med att räcka upp sin hand när hans namn kom upp! Jag var väldigt imponerad av honom för det är ju ”jättekonstiga bokstäver”.

De är ute på gården och leker 20-30 min varje förmiddag och lika länge varje eftermiddag. Och gården är ju väldigt liten om man jämför med svenska förskolors utegårdar. Men de har iallafall en gård och den är väldigt ren och fräsch med konstgräs till och med och en liten klätterställning med en liten rutschkana.

Varje vecka arbetar de med en ny bokstav, denna veckan arbetar de med bokstaven V. De övar sig på olika sätt med att skriva både stora och lilla bokstaven (vilket inte är så stor skillnad denna veckan 😉 ) och på fredagen avslutar de med ”show and tell”, då får alla barn ta med sig en valfri sak hemifrån som börjar med veckans bokstav och visa upp den i samlingen och berätta om den. Förra veckan arbetade de med U och Sam tog då med sig en teckning som Lova ritat på ett UFO.

 

Varje dag har de också ”choice time” då sätter fröken upp olika stationer som barnen sen kan välja att arbeta med men det får aldrig vara mer än 4 barn vid varje station och sen säger fröken till när det är dags att byta stationer. Det kan till exempel vara en skriva station, en matte station, en rollspelsstation o.s.v.

Hur långt har de då kommit med matte? Tja, idag skulle de göra mattehistorier, de hade små klossar och med hjälp av dom så räknade de tal som 4 + 3 = 7 eller 2 + 4 = 6. Än en gång imponerande för en 4 åring att räkna matte på detta viset, men å andra sidan så tror jag att allt det jobbet de måste lägga ner för att lära dom det nu är lite onödigt, för jag tror att de lär sig det på en tredjedel av tiden om två år när de faktiskt börjar skolan. Men det är min personliga åsikt och ingen raketforskning bakom det påståendet.

Sen har vi ju vilan, här i Washington state är det lag på att alla barn upp till kindergarden ska läggas för vila och få en chans att sova. Suck kan man ju känna när kvällen kommer och ens 4-5 åring har sovit 2 timmar mitt på dagen och inte alls vill sova kl 8 när jag vill att han ska lägga sig och sen i sin tur på morgonen inte alls vill komma upp ur sängen för han sprang upp och ner fram till 10 kvällen före. Ja ni vet ju hur det är. Men intressant att se hur han helt plötsligt kan plocka fram sin madrass på k-prep, kränger på lakanet alldeles själv och vips så har han bäddat sin egen säng! Jag hade ingen aning om att han kunde det.

 

Varje eftermiddag så fyller barnen också i sina dailies, vilket är som en dagsrapport som de får med sig hem varje dag. Här skriver de än en gång sitt namn, dagens datum och så fyller de i de ämnen de haft under dagen. Här kan jag som förälder också läsa om Sam har sovit eller bara vilat efter maten idag och hur han har ätit under de måltiderna som han har blivit serverad. än en gång entusiastiskt och engagerat av dem att ha barnen till att fylla i detta varje dag, vilket de verkligen gör varje dag, klart att de lär sig att skriva o.s.v med så mycket övning men hur miljövänligt är alla dessa papperna? Innan klagade jag på att reklamen kunde fylla återvinningen nu är det Sams dagsrapporter, som jag som den hemska mamma jag är slänger en snabb titt på berömmer honom fint för allt jobb han gjort och sen slänger jag den i återvinningen direkt när han har vänt ryggen till.

Utöver Sams dagsrapport så skickar fröken en utförlig dagsrapport via en app på telefonen varje dag också som beskriver vad de gör under dagen och där finns också ett antal bilder ifrån Sams dag. Denna uppdatering får jag varje eftermiddag/kväll efter att jag har checkat ut honom ifrån deras dator system, att jag hämtat upp honom för dagen. Men under dagen får jag alltid några bilder, kanske 1-3 bilder, varje dag om vad han gör också. Detta informationsflödet kan nästan göra en stressad känner jag, givetvis är det mestadels positivt och det positiva överväger det negativa och jag gillar att se vad han gör under dagen och att se att han har det bra. Men det är bara väldigt mycket helt enkelt.

En annan sak som slog mig idag när jag följde med Sam på hans dag är vilken skillnad i disciplin de har på barnen här jämfört med vad vi är vana vid i den svenska förskolan. Här är det inte en massa tjo och tjim, inte en massa spring (mer än när de är utomhus den korta stunden då) här förväntas barnen sitta stilla och vara tysta när fröken pratar. Jag brukar vara totalt slut efter bara någon timme i den svenska förskolan på grund av den höga ljudvolymen och aktivitetsnivån, här gick jag hem efter lite drygt 3 timmar och var inte det minsta trött. Skönt på ett sätt men på ett annat sätt känner jag lite att barnen kanske inte riktigt får vara barn och inte riktigt får vara de kreativa underbara varelser som de är när de styrs så mycket. Sam han tycker väl inte att det är jätteroligt att gå dit varje dag, han säger ofta hemma att han inte vill gå utan att han vill vara hemma men sen när vi väl är där så är det aldrig några bekymmer med att lämna honom så vantrivs det gör han ju inte iallafall.

Till slut måste jag ju avsluta med något lite roligt, ibland sätter de ihop små böcker om barnen och deras arbeten och då ligger de framme till almän beskådan när man hämtar och lämnar dom. En dag fanns boken ”When I grow up” det var efter att de hade arbetat en längre tid med en massa olika yrken. Många mammor och pappor hade varit och berättat om sina jobb för hela klassen och så vidare. Jag började bläddra i boken och imponerades av de många blivande läkarna, brandmännen, polismännen en och annan sopgubbe och postman fanns också med ibland barnen. Nästa fråga om hur de ville hjälpa samhället förknippades ofta med det yrket de valt så det blev gärna att de blivande doktorerna skulle ge många sprutor, brandmännen skulle spruta mycket vatten, polismännen skulle jaga tjuvar, postmannen skulle leverera många paket och så vidare men Sam han stod ut ur mängden. Han ville bli racerbilförare och han skulle minsann hjälpa samhället genom att köra fort, ha ha ha vad jag skrattade när jag hittade hans bidrag till denna boken!

 

Jag har ju varit inne på det här innan att amerikanarna är bra på att berömma barnen och lyfta upp dom när de gör saker som är bra. De är inte heller så rädda för att särbehandla någon och inte det är inte så viktigt att alla behandlas likadant, vilket vi i som svenskar har ganska djupt rotat i oss. Men jag ser många fördelar med amerikanarnas sätt att vara och deras sätt att lyfta fram enskilda individer både i skolans värld och i idrottens värld.

Nu senast så var det Lova som blev framhävd och det var simklubben och framför allt hennes tränare som lyfte upp henne till skyarna. För ett par månader sedan så började simklubben med en ny grej som heter, ”swimmer of the month”, det innebär att varje månad så väljs en atlet ut i varje träningsgrupp till att bli ”swimmer of the month”. Kriterierna för att bli utvald är att ha hög närvaro på träningarna, komma i tid, visa bra arbetsmoral, vara en bra förebild och en bra lagkamrat. Den atlet som blir utvald får en särskild badmössa som den ska bära med stolthet den månaden på alla träningar och tävlingar. Alla atleter som blivit valda till ”swimmer of the month” under säsongen kommer också få vara med i en särskild utlottning om ett särskild pris under deras ”end of the year party”.

Lova har haft siktet inställt på att bli ”swimmer of the month” sedan de införde det och denna månaden så var det hon som blev vald! Hon var väldigt stolt, glad och lycklig när hon blev uppropad för att hämta sin badmössa 🙂

Här skickas det paket kors och tvärs, om man inte vill så skulle man nog aldrig behöva besöka en affär utan allt kan beställas på nätet och få levererat till dörren. Nästan allt beställs på Amazon, jag fattade inte alls varför alla tjatade om detta Amazon när jag flyttade hit men ok, jag ger mig, det finns typ inget som inte går att få tag på där och så får du det levererat oftast fraktfritt till din ytterdörr på en dag eller två, har du beställt något riktigt ovanligt så kan du behöva vänta längre, ja ja ni fattar vad jag menar.

Vad som är konstigt är att alla paket bara ligger utanför ytterdörren, så även om jag är hemma på dagen så ringer de inte på dörrklockan eller så utan de lägger bara paketet utanför dörren och kör vidare så de dagar jag vet att jag ska få ett paket levererat så får jag gå och titta utanför dörren hela tiden om det blivit levererat för stöldrisken kan vara ganska stor tyvärr även om vi inte har råkat ut för någon stöld än så hör och läser man om det för jämnan. Många har rörelsekameror som övervakar ytterdörrarna just bara för alla paketstölder till och med! Och så förstår man ju varför husen är byggda som de är med tak över alla ytterdörrar eller små verandor vid entréerna liksom, mycket praktiskt så att paketen inte blir förstörda om det regnar/snöar osv.

Iallafall så kom vi hem i lördags eftermiddag och möttes av en lapp instucken i dörren. Paketkillen hade varit hos oss och försökt leverera ett paket som krävde underskrift och vi var inte hemma så då får vi göra oss besväret och åka till postkontoret och hämta ut paketet. Jaha tänkte jag vad har vi nu beställt som kräver underskrift?! Det är oftast väldigt dyra saker såsom datorer/mobiltelefoner eller värdepapper såsom pass/körkort som kräver underskrift resten dumpas utanför dörren, till och med medicinen som skrivs ut på recept lämnas bara utanför dörren liksom. Jag frågade Robert om han hade beställt något men det hade han inte gjort och jag kunde inte komma på något jag hade beställt heller och definitivt inget som skulle kräva en underskrift. Vi började granska lappen noggrannare och hittade ett trackingnummer som kunde leda oss tillbaka till Sverige men där tog spåren slut…..

Det blev en lång helg med många funderingar, vem hade skickat ett paket ifrån Sverige till oss? Och vad innehöll paketet? Givetvis var ju postkontoret stängt på söndagen så vi fick vänta tills på måndagen men då hämtades paketet ut. Det var ifrån Björn Ljungkvist! Vår underbara fina grannfamilj i Sverige!!!! Vi väntade tills på kvällen när hela familjen var samlad och öppnade paketet, det kändes mer spännande än på julafton tyckte jag…….

Barnen hoppade av förväntan och ingen blev besviken! Paketet innehöll allt en expat kan önska sig: massvis med olika tidningar hemifrån både veckotidningar och den lokala morgontidningen, godis i mängder, räkost, makrill i tomatsås, små leksaker till barnen men det som berörde allra mest var breven ifrån deras barn. Då kunde inte jag hålla tillbaka tårarna och jag kände hur oerhört mycket jag saknade våra fina grannar, deras underbara barn, jag saknar mitt gamla liv med mina gamla vänner och min gamla omgivning och jag saknar Sverige.

Detta var nog den mest omtänksamma present som jag/vi någonsin har fått, ifrån botten av våra hjärtan STORT tack hela familjen Ljungkvist/Haag för denna otroligt fina och omtänksamma present som vi kommer njuta av lääääänge.

 

Detta land är ju uppbyggt till stor del på väldigt mycket volontärarbete, jag skulle till och med kunna gå så långt att säga att inget här fungerar såsom i Sverige (och då är jag medveten om risken att få en och annan ”viktigpetter” på halsen ;))

Vi kan börja med skolan som ett exempel klassen har 1 lärare på 20-25 barn kanske, vi snackar Elementary School nu dvs 6-12 åringar typ. Då finns ofta 1-2 klassföräldrar som volontärjobbar regelbundet i klassen, kan vara flera gånger i veckan! De kan hjälpa till med allt ifrån matte, läsning, hålla i egna bildlektioner m.m. Sen finns det andra föräldrar (eller morföräldrar) som kommer och hjälper till mer eller mindre regelbundet med allt ifrån att vässa pennor till barnen, laga böcker, följa med på utflykter till lite mer regelbundna saker såsom att plocka ut elever som har svårt med vissa moment tex matte, stavning eller läsning och punkt tränar med dom. Andra volontärjobbar i skolans bibliotek och hjälper skolans bibliotekarie med att sortera böckerna m.m., en del är rastvakter osv. Ni förstår om inte alla dessa volontärer funnits i den amerikanska skolans värld så hade den ramlat ihop som ett korthus skulle jag våga säga. Och jag måste ju säga att jag är väldigt tacksam för alla dessa volontärer för de har lagt väldigt många timmar på Lova och är en stor del i att lära henne engelskan så fort och att hon nu både läser och skriver i stort sett som vilken annan jämnårig kamrat som helst.

Själv har jag bara gjort lite punktinsatser vad gäller volontärarbete i skolan. Jag har hjälpt till några gånger när de har haft ”After school movies”, jag har ju som ni vet representerat Sverige på deras Culture Fair och Robert har också varit i Lovas klass en gång som en suprise sagoberättare och läst en bok för dom.

Sen kan vi ta volontärarbete i idrottens värld, mina barn spelar tennis och simmar så jag tänkte ta ett exempel ur simningens värld. Lova simmar 3 ggr i veckan och simmar då 1 timme varje gång, för det betalar vi 145 $ per månad. Men sen kommer då volontärjobbet in, utöver det man betalar för träningen så måste vi arbeta 25 timmar om året som volontärer åt klubben. De vanligaste jobben är under tävlingarna såsom tidtagare, cafeteria personal, domare osv men man kan också hjälpa till med att sortera prisband, diplom och annat i efterhand. Själv tycker jag väl inte riktigt att detta är volontär arbete utan känns mer som ”straffarbete” eftersom det inte är frivilligt utan obligatoriskt för att hon ska få simma och ganska svårt att lösa praktiskt för mig när jag är själv med barnen mycket av tiden och då särskild på helgerna när simtävlingarna går av stapeln. Senast var det Hampus som fick rycka in och jobba som tidtagare i mitt ställe och så fick jag betala honom istället. Om jag inte uppfyller mina 25 timmar under mitt år så får jag betala 40$/timme som jag inte har arbetat, det är ganska mycket pengar om jag får säga det själv! Visserligen kan jag tycka att med min erfarenheter av idrotten i Sverige så drivs den oftast av några få eldsjälar och att många föräldrar använder den som en billig version av fritids vilket känns väldigt fel. Där kanske en viss obligatorisk volontärarbete skulle vara bra men kanske inne 25 timmar/barn för då misstänker jag att många barn försvinner bort ifrån idrotten. Utöver de obligatoriska volontärtimmarna tillkommer också den obligatoriska foundraisingen, i detta land är det ju väldigt populärt med foundraisng till allt möjligt. Simklubben har ett minimikrav på att man skänker minst 150$ till klubben varje år, känns väl inte riktigt som jag föreställer mig foundraising som borde vara frivillig utan mer som ett sätt att smyg höja träningavgiften och att få in pengar som klubben kan använda på ett lite friare sätt kanske.

Sen finns ju allt annat volontär arbete som kanske är mer den typ av volontär arbete man tänker på i Sverige när man hör ordet, typ insamling av mat och förnödenheter till hemlösa, volontärarbete på sjukhus, med skadade eller hemlösa djur m.m. Möjloigheterna till att volontärarbeta känns oändliga bara till att välja vart man vill lägga sin energi och sin tid känns det som.

Många high schools kräver som en del av skolgången att eleverna ska volontärjobba ett visst antal timmar, det gör inte Hampus high school dock får de elever som har volontärjobbat minst 80 timmar under skoltiden en extra utmärkelse när de gradueras ifrån high school. Hampus har valt att denna sommar volontärjobba på tennisklubben som han tränar på i vanliga fall som tenniscoach. Han jobbar måndag – torsdag 8.45-13.00 i stort sätt hela sommaren och kommer att lära barn i åldrarna 4-12 år att spela tennis. Han har på detta sätt fått ihop över 110 timmar volontärjobb så alla krav ifrån high school är redan uppfyllda. Vad fick han då för att ha kämpat så hårt hela sommaren? Tja ett tack ifrån huvudtränaren i klubben och ett erbjudande att få fortsätta att volontärjobba under lördagarna under hösten och ett erbjudande om att få jobba som tenniscoach mot betalning när han väl fyllt 16 år. Enda problemet med det är att vi är i landet på VISA och på det VISA:t får inte Hampus jobba vilket gör honom en aning frustrerad, pengar är ju förståeligt nog väldigt viktigt för en 14 åring 🙂

Hampus när han arbetar som tenniscoach denna sommaren:

Volontärarbete är ju i grunden väldigt bra det måste jag ju säga men samtidigt så har det amerikanska samhällets uppbyggnad på något vis gått till överdrift tycker jag. Alla uppmuntrar till volontärarbete och iallafall jag går med en liten känsla av dåligt samvete hela tiden för att jag inte gör mer. Men jag känner inte för att jobba heltid och inte få betalt för mitt arbete, kalla mig snål men sådan är jag. Givetvis hjälper jag gärna till någon gång ibland men inte konstant hela tiden varje vecka kanske, jag vill kanske lägga min tid på min familj, mina vänner och på mig själv också ibland. Men det kanske bara är egoistiskt men om jag betalar så mycket som jag gör för dagis, fritidsaktivitet osv så känner jag inte att jag också vill lägga ner oändligt många timmar i obetalt arbete också. Men visst jag blir påverkad varje gång de nämner att de gärna tar emot volontärarbetare, jag känner mig lite stressad och får lite dåligt samvete når jag inte gör mer än jag gör.