Två veckor sedan barnen började skolan nu. Lova älskade skolan redan ifrån början dock har nyhetens behag börjat lägga sig. Skolan är fortfarande rolig tycker hon men det har varit någon rast som hon inte har haft någon att leka med och då genast är det givetvis inte lika roligt längre. Dagarna är rätt långa för henne också, hon slutar ju 15:40 varje dag. Och när hon kommer hem så har hon läxa som ska göras till dagen efter varje dag, ofta är det något matteblad med uppgifter som ska lösas. De har olika kreativa lösningar på att brygga broar över språkbristerna bl.a. har de en app på IPaden där fröken skriver på engelska och IPaden läser upp det på svenska. Dessutom har de börjat skriva alla namn på saker runt i klassrummet även på svenska för att Lova ska kunna läsa och förstå. Lova lär sig fort, varje dag har hon lärt sig något nytt ord på engelska. Här är det vanligt att föräldrarna volontärjobbar i skolan någon eller några gånger varje vecka, jag får mail om detta titt som tätt, det finns alltid möjlighet att vara med och stötta och påverka bla bla bla. Förstår att det är jättebra med engagerade föräldrar men just nu finns det inte tillstymmelse till energi över för att göra något mer än det absolut nödvändigaste känner jag. Dessutom hur mycket kan jag göra med en tvååring som är med hela tiden liksom?

Hampus han var ju inte så förtjust i skolan de första dagarna men numera har han skaffat sig några nya kompisar som han käkar med varje dag och snackar lite med så han är inte lika avigt inställd till skolan längre. Dock är det en stor omställning för honom, han har inga raster på hela dagen, mobilen får inte plockas upp under hela skoldagen (inte ens på lunchen), han har 5 min mellan varje lektion och ungefär lika mycket tid ifrån sista lektionen tills att bussen går hem. Det blir liksom inte så mycket tid över för att skaffa kompisar och knyta kontakter. Det tog honom dessutom en hel vecka innan han hittade en toalett för första gången på skolan, så hela veckan kom han hem på eftermiddagen och rusade till toaletten. Han hade ju ingen tid att leta och så visste han inte hur han skulle fråga, är väl säkert lite pinsamt att fråga efter toaletten också.

Vi har dessutom hunnit med de första sjukdagarna här också. Lova var hemma i måndags efter skolan efter att ha kräkts i lördags natt och haft feber i söndags. Hampus var hemma måndag-torsdag denna veckan efter att ha legat och kräkts ifrån söndagsnatt till tisdag natt. När man ska sjukanmäla barnen så måste man tydligen göra det varje dag, det hade vi missat så Hampus fick olovlig frånvaro i tisdags efter att vi bara hade ringt på måndagen. Lova ska man sjukanmäla både till schooloffice och till hennes fröken Miss Bankson, likaså när hon var frisk på nytt. Mycket att hålla reda på. Hampus måste dessutom gå in på varje lärares hemsida på nätet för at se var de har gjort på dagens lektion, läsa in det på egen hand och sedan se vad de har i läxa och göra den också. Det vill säga att man kan inte bara ligga hemma och vara sjuk och titta på TV utan du måste hänga med på vad de har gjort i skolan under dagen också. Det verkar dessutom som att de flesta föräldrarna också går in och läser på vad de har gjort i skolan och vad de har i läxa så att de kan hjälpa sina barn med skolarbetet. Betygen är väldigt viktiga här och mycket fokus ligger kring betygen och mittterminsprov och så vidare. Själv har jag inte orkat gå in så djupt i barnens skolarbete. Det finns liksom inte tid för mig att vara skolfröken också hela eftermiddagarna utan jag får lita på att barnen gör sitt bästa och att de iallafall får ut så mycket som möjligt utav deras tid här i USA och i skolan här.

Jag har några timmar på vardagarna när jag bara har Sam hemma det är närmare sagt 5 timmar varje dag. De timmarna swischar förbi med en rasande fart. Man hinner liksom inte göra mer än 1-2 ärende sen måste man skynda sig hem för att kunna möta barnen efter skolan. Förra veckan fick jag lägga två av mina dagar för att ansöka om ett SSN (social security number), ett amerikanskt personnummer kan man säga. Jag hade förberett mig så mycket som jag bara kunde med research på vilka dokument jag behövde visa upp, fylla i alla blanketter som behövdes osv. Jag åkte dit direkt efter att jag hade lämnat Lova på skolan. Fick sitta 1 timme i bilkö och väl där så var det 30 nummer före i min kö, efter att ha suttit i ett överfullt väntrum med absolut ingenting at göra så fick jag veta att jag ändå inte hade alla papper med mig så det var bara att vända och åka hem. Återvände dagen efter och blev så glad när det bara var 15 nummer före mig i kön men fick då vänta i 2 1/2 timme för att lämna in mina papper som denna gången iallafall blev godkända. Så jag lade alltså två hela dagar på att skaffa ett personnummer här, helt sinnessjukt tycker jag. Sedan fick jag lägga säkert 1 timme på banken en dag bara för att få beställa ett bankkort till mig som de påstår att de har skickat till mig men jag inget kort har sett. Men nu har jag både ett SSN och ett eget bankkort, lyxigt va?!

dessutom lägger jag fortfarande mycket tid på att få hemmet iordning och fungerande. Både igenom att köpa möbler, heminredning, mat, köksartiklar m.m. Och allt tar mycket längre tid att hitta här jämfört med i Sverige både för att jag inte vet vart jag ska leta och för att det tar tid att köra dit, hitta parkeringar osv.

Robert åker hemifrån kl 7.00 på morgnarna måndag-fredag och kommer hem någon gång mellan 20-22 på kvällarna oftast, dvs efter att barnen har gått och lagt sig varje kväll. När han sedan kommer hem så ringer oftast telefonen iallafall minst en gång oftast flera gånger innan vi hinner gå och lägga oss. På helgerna så jobbar Robert minst 1 av 2 dagar många gånger har det blivit bägge dagarna också, där är tiderna lite mer varierande han kan åka hemifrån mellan kl 8-9.30 och sen kan han vara hemma kl 18-21 kanske. Med detta så förstår ni att jag kan ju inte direkt be honom om hjälp med något. Vi som förut var väldigt noga med att familjen skulle äta middag tillsammans på kvällarna är numera superglada om vi får möjlighet att äta tillsammans 1 ggr på veckan oavsett om det är frukost, lunch eller middag. Våran plan inför detta äventyr om att åka runt i USA på helgerna och semestern har ju också försvunnit eftersom han inte har någon möjlighet att ta ut någon semester, de har helt enkelt för mycket att göra. Så om jag vill uppleva eller se något här så får jag göra det på egen hand tillsammans med barnen. Ni som har barn och som känner våra barn förstår kanske att det inte kommer att bli helt smärtfritt att åka runt och uppleva saker men vi får väl se hur jag löser detta framöver.

Det senaste molnet på min himmel är att jag tydligen MÅSTE ta amerikanskt körkort inom 1 vecka annars gäller inte försäkringen på bilen. Det är tydligen inte så svårt att ta körkort här, Robert har gjort det denna veckan men för min del känns det jättejobbigt. Jag känner mig superstressad över att få en deadline, jag känner mig inte tillräckligt bekväm med vare sig språket, trafikreglerna, trafiksituationen eller något annat här. Jag har fått länkar till både frågorna på uppskrivningen och till filmer på uppkörningen men det hjälper inte. Min gräns är liksom nådd och just nu så orkar jag inte bry mig om detta. Det tar väldigt mycket på mina krafter och på min energi att alltid vara själv med barnen, alltid göra allt hushållsarbete helt själv och att aldrig ha någon som man kan diskutera med, bolla med osv. Även om det är om de mest enkla sakerna såsom vilket sorts smör ska vi köpa här hemma eller vilken sorts mjölk tror vi egentligen är den bästa, vilken väg är den enklaste att köra osv. Man står liksom ensam hela tiden.

Även om livet är väldigt tufft och jobbigt här än så länge så finns det också ljusare stunder. En av dem var tidigare i denna veckan när jag var på en träff med en mammagrupp för svenska mammor i östra Seattle. Det är en grupp svenska mammor som är hemma med sina små barn (alla barnen var i åldern 2-4 år) som träffas varje torsdag mellan kl 10-12 hemma hos någon av mammorna. Där får barnen möjlighet att träffa andra svenska barn som de kan leka tillsammans med. Och så sjunger de lite svenska barnsånger och bjuder på lite fika. Det var en mycket trevlig stund där även vi mammor fick möjligheten att prata en stund med varandra mellan blöjbyterna, ”slagsmålen” om leksakerna osv. Gruppen är ju givetvis till för barnen i första hand och Sam älskade att få leka en stund med andra barn men det var också väldigt trevligt för mig och jag fick en del värdefulla tips på både det ena och det andra.

Bjuder på en sista bild på våra första chokladbollar som jag har lyckats hitta alla ingredienserna till efter otaliga besök i olika livsmedelsbutiker och många rundor upp och ner i gångarna i butikerna. Jag är väldigt stolt över dessa chokladbollarna =)