Då var den här, Sams första dag på preschool eller dagis. Den kom den gick och den försvann så fort 🙂

Han fick plats på vårt förstahandsval Bright Horizon här uppe i Issaquah Highlands där vi bor, dock var hans åldersgrupp full så han får gå med de som är lite större. Rent storleksmässigt gör det nog inte så mycket eftersom de har brytpunkten på gruppen den 31 augusti och Sam fyller år den 8 september men det som gör mig lite mer orolig är väl kanske att de andra barnen har gått ett tag på preschool och har lärt sig en del akademiska kunskaper som jag kanske inte har arbetat med Sam under vår tid tillsammans på hemmaplan men han får väl arbeta ikapp 🙂 Lite spännande var det väl när fröken hans gav honom en penna på inskrivningen och bad honom skriva sitt namn och han bara tittade på henne som ett stort frågetecken samtidigt som hon berättade för mig och Robert att de mestadels arbetar med stora bokstäver just nu. Hmmm tänkte jag, vi har inte arbetat med några bokstäver alls hemma, han har ju liksom inte fyllt 4 år ännu!

Imorgon bär det iallafall iväg på hans första fieldtripp, då ska han åka skolbuss till Museum of flight, spännande! Tror nog att jag och Lova också tar bilen ner och tittar lite på hur det går, svårt att hålla sig borta 😉

Sen måste jag ju bara nämna några rader om det här med säkerheten, under inskrivningen berättade de för oss att de har brandövningar 1 ggr/månad med barnen och varje kvartal har de både jordbävningsövning och katastrofövningar. Om de skulle behöva evakuera barnen ut ifrån byggnaden så har vi ett särskild telefonnummer som vi kan ringa för att få reda på var de befinner sig,  de har också mat och vatten med sig vid en sådan evakuering för att kunna överleva i 3 dygn! Jaha ja tänkte jag, undras om det ens finns i tanken att man skulle ha en sådan evakueringsplan i Sverige? Som mest har man väl hört talas om en uppsamlingsplats på fotbollsplanen liksom 🙂

Och så har vi en egen personlig dörrkod för att ta oss in i byggnaden, vi checkar in Sam i datorsystemet när han kommer till dagis och checkar ut honom ur datorsystemet när vi går hem med honom. Vi har en app på telefonen där fröken varje dag skriver om vad de har gjort under dagen och laddar upp en drös med bilder om vad som har hänt, snacka om att ha full koll på hans dagar!

Igår mötte jag några av mina rädslor och det gjorde jag med bravur om jag får säga det själv 🙂 Som jag nämnde i förra inlägget så är barnens farmor och deras största kusin Salomo här på besök ifrån Sverige och vi tänkte att vi måste ju hitta på något roligt och spännande och lite alldeles lagom galet för Salomo att berätta för sina kompisar när han kommer hem till Sverige. Men vad hittar man på med en 16-åring som samtidigt fungerar med resten av vår familj och som kanske inte är super vanligt i Sverige? Vi valde Zipline idag!

Vi åkte till Bellevue zipline som erbjöd 6,5 ziplines högt uppe ibland trädkronorna och det var jag, Lova, Hampus och Salomo som svingade oss fram emellan träden medan Robert, Sam och Monica stod tryggt på marken och hejade på oss. En otrolig adrenalinkick att slänga sig ut för första ziplinen och känna på fartvindarna, själv tappade jag helt bort språket och började prata svenska med våra guider när jag kom svischande över 🙂

Barnen provade att kasta sig ut ifrån plattformen på alla möjliga sätt, framlänges, baklänges, blundandes, snurrandes osv själv gick jag ifrån att sätta mig ner till att våga stå upp till att nästan springa ut ifrån plattformen jag får villigt erkänna att jag var betydligt fegare än barnen men jag vågade iallafall att göra det och det är jag så nöjd över! Nu blir ni bildbombade med vårt äventyr här:

Lovas vilda äventyr:

Hampus cirkuskonster:

Salomos Amerika upplevelser:

Åsas modigheter:

Sist men kanske inte minst så kommer här en liten film på vårt äventyr:

 

 

 

 

 

 

Så kom äntligen den veckan veckan som Lova så länge längtat efter,ridlägerveckan, hon fick i födelsedagspresent när hon fyllde 9 år 4 dagars ridläger utav oss. Nu var äntligen tiden inne, i tisdags den 4 Juli så åkte en mycket förväntansfull tjej ut till Deerfield farm som ligger 20 minuter utanför Issaquah. Jag kan med all säkerhet säga att hon var inte tyst många sekunder i bilen utan hon bubblade av nervositet och när vi körde in på gården kunde hon inte längre sitta stilla i bilen utan hon bara satt och hoppade, som hon har längtat och tjatat på att få rida sen vi kom hit!

4 dagar har jag kört en mycket glad Lova ut till farmen varje morgon och en minst lika glad Lova har motvilligt följt med hem på eftermiddagarna. Hon har varit där mellan klockan 9 till 3 varje dag och hon har fått rida två pass varje dag, hon har fått lära sig att borsta hästarna, tvätta hästarna, hur man sadlar hästarna, lära sig om de olika kroppsdelarna på hästarna, rengöra boxarna och mycket mera. Hon har delat denna upplevelse med 8 andra lika glada tjejer och killar i 9 till 12 års åldern och sista dagen så toppade de allt med att avsluta det hela med en riduppvisning för släkt och vänner som ville komma och titta. För Lovas del var detta extra speciellt för denna gången var hon den som för en gångs skull hade störst fanclub på plats, för bara dagen innan hade hennes farmor och hennes största kusin flugit hit ifrån Sverige och de satt på första parkett tillsammans med mig och sina syskon för att heja och titta på Lova!

Hon var först ut på uppvisningen och visade inga tecken på nervositet utan hoppade upp på Ray den stora hästen för här rider de inte på några ponny hästar utan det är stora ”vuxenhästar” som Lova kallar dom 😉 Hon har ju också här fått lära sig att rida western ridning istället för den engelska ridning som hon har ridit i Sverige. Mycket nytt men givetvis har hon sugit åt sig allt detta som en svamp och lärt sig super snabbt, titta och se:

 

Vi kickstartade sommarlovet med en roadtrip, vi körde 1800 miles (2900 km) på 1 veckas tid. För att jämföra det i svenska mått så är Sverige 1572 km långt, det vill säga att vi körde nästan upp och ner hela Sveriges längd på en vecka. Men vart åkte vi då? Jo som rubriken avslöjar så följde vi ”vår” motorväg (I90) öster ut i två dagar, vi korsade hela Washington, Idaho och nästan hela Montana också och landade nere vid norra entrén till Yellowstone. Yellowstone ligger placerad mellan Montana och Wyoming för er som kan vart staterna ligger här borta.

Yellowstone är USA:s första nationalpark och den är också världens första nationalpark och står med på UNESCO:s världsarvslista. Den är 8980 km2 stor (kan jämföras med samma yta som Sörmaland i Sverige). Parken ligger till stor del uppe på en vulkan och har därför många olika gejsrar och varma källor. Här finns också gott om vilda djur såsom grizzlybjörnar, svartbjörnar, brun björnar, vargar, hjortar, älgar och bisonoxar. Alla djur strövar fritt och parken är inte på något vis inhägnad eller så. Det finns gott om information om hur man ska vara ”björn smart” dvs hur man ska bete sig om man stöter på en björn och de rekommenderar en att bära med sig björnspray om man ska gå på stigarna i skogen. De varnar en också för att inte gå för nära djuren eftersom det är vilda djur och de är farliga, det kan ju kännas konstigt att det ska behövas sägas men ni kan inte ana vilka idioter det finns och de har inte en aning hur man ska bete sig runt djur en del.

Vi spenderade 2 1/2 dagar med att köra runt i parken och stanna var och varannan kilometer för att fotografera ännu en gejser, en bisonoxe, ett vattenfall eller någon av alla dessa otroliga utsiktsplatser som finns runt om hela parken. Det var så häftigt att köra längs med vägen när det ligger kvar snö ifrån vintern fortfarande i diket och runt nästa kurva så ryker det ifrån skogen för där ligger det en varm källa med bubblande vatten. Jag tänkte väl egentligen inte skriva så mycket mer utan istället bild bomba er med några av alla våra underbara bilder som vi samlade på oss under våra dagar i parken.

Mammoth Hot Springs:

Norris Geyser:

Grand Prismatic Spring:

Old Faithful:

West Thumb Geyser Basin vid Yellowstone lake:

Dragons Mouth Spring:

Yellowstone river och nedre vattenfallet:

Blandade kort på vackra vyer och vår trygga stabila bil 😉 :

Vad såg vi fōr djur då? Jo vi hade turen att få se hela 5 olika björnar, både svartbjörnar och brunbjörnar dock inga grizzlybjörnar till vår stora besvikelse! Sen fick vi se både bisonoxar och hjortar, någon form av gnagare vilken vi inte riktigt har artbestämd ännu, någon kanske kan hjälpa till? Och sen hade vi faktiskt turen att en varg bestämde sig att passera vägen precis framför vår bil 🙂

Bison:

Björn:

På vägen hem genom alla Montana och Idaho så stannade vi på Silverwood Themepark, som är nordvästra USA:s största nöjespark, för att belöna barnen som hade varit otroligt duktiga och klarat alla långa dagar i bilen med bravur måste jag säga. Här blev det en dag fylld med berg och dalbanor, flumrides, farfarsbilar, vattenkrig och vattenland. Det var de väl värda!

Då var tiden inne för Hampus att sluta på Middle School och efter sommaren så börjar han på High School, det känns som att han växer ifrån oss vår lille pojke 😉

Här har de ju inte skolavslutningar på samma vis som i Sverige och det är ju något man kan sakna, alla blommorna, att få höra ”den blomstertid nu kommer” och se barnens uppträdanden av olika slag. Men nu fick vi en inbjudan till att få närvara vid Hampus graduation, detta är inte sista dagen i skolan utan det är när det är ungefär en vecka kvar på skolan. Precis som allting annat så får man oftast ett ganska detaljerat tidsschema vilket också sedan oftast följs ganska på pricken kan jag meddela.

Kl 13.00 Är vi tillåtna att gå in på skolan

13.20 öppnar de gymnastiksalen där ceremonin ska vara

13.40 börjar ceremonin osv.

De är lite drygt 300 åttondeklassare som ska gradueras och slussas vidare till nästa skola så det är ganska många förväntansfulla föräldrar och en och annan mor och far förälder har slunkit in i salen också fastän de uttryckligen har gått ut med reglerna innan att det får vara max 2 besökare per elev pga platsbristen. Men efter lite pusslande fick de till slut in alla på läktarna och ceremonin startade på minuten enligt planen. Det var flera av eleverna som höll tal och det må jag säga att de var riktigt duktiga på att tala och de hade skrivit superfina och inspirerande tal, lite som på amerikanska filmer 🙂 Givetvis sjöng alla nationalsången vilket alltid blir väldigt stämningsfullt och så blev alla eleverna uppropade och fick gå upp genom salen av eleverna fram till rektorn och få sitt diplom och under tiden de går igenom salen så visades ett bildspel på storbildsskärmen med bilder ifrån när de var små och ifrån nutiden. Detta tog sin tid eftersom de som sagt är lite drygt 300 elever som ska vandra gången upp. Efter ceremonin så bjöds det på fika och lite mingel utomhus.

Sista dagen i skolan har de en ”End of the year assembly” då samlas alla eleverna och personalen på skolan i gymnastiksalen för en avslutning, där delas det ut olika priser relaterat till prestationer under året som gått. Vi fick ett email en vecka innan att Hampus skulle få ett hemligt pris under denna samling och att vi som föräldrar därmed var inbjudna, jag ville ju inte missa detta unika tillfälle att få se hur det går till på samlingarna och givetvis också få bevittna när Hampus skulle få sitt pris. Eftersom det var en hemlighet så fick jag inte berätta något om att jag var inbjuden eller att jag skulle närvara under samlingen så Hampus åkte till skolan som vanligt med bussen på morgonen och jag följde efter en kort stund senare i bilen. När jag kom till skolan fick jag som man alltid får göra när man ska gå in på en skola signa in mig på en lista på kontoret med namn tidpunkt och orsak till varför jag går in på skolan. Sen fick jag åter igen slå mig ner i gymnastiksalen och vänta in alla eleverna som kom in kort därefter, snacka om en förvånad Hampus når han upptäckte mamma på första parkett när han kom in i salen 😉

Efter att många olika priser hade delats ut för bästa prestation i Math, Language art, Science, Spanish, Chinese, Social Studies, PE, Team Sports, Technology, Video production, Orchestra, Band, Choir m.m. Var det dags att dela ut pris till årets HEROES. Det delades ut ett HEROES pris till en i åk 6 och en i åk 7 och sen delades HEROES upp i åk 8 i de olika beståndsdelarna och Hampus fick priset för det andra E:et som stod för ”Equality” med motiveringen att han får alla att känna sig välkomna. Vi blev väldigt stolt över honom och tyckte det var ett väldigt fint pris han vann.

Sen måste jag avsluta detta inlägg med lite rent amerikanskt skryt 😉 Vi flyttade hit för 1 1/2 år sedan och Hampus har haft det jobbigt i skolan, han kämpade hårt redan i Sverige för att hänga med men här har han dessutom fått all undervisning på engelska. Jag som alltid har gillat matte och har läst upp till det som kallades MaD (i Sverige när jag gick i skolan) med högsta betyg har inte en chans att hjälpa honom när matten här både är avancerad och på engelska, likaså i många av de andra ämnena är engelskan svår men Hampus har lärt sig fort och kämpat oerhört hårt och nu har han gått ut ifrån Middle School med bara A och B i betyg i alla ämnen!

Ha ha ha nu tror ni det har slagit över va?! Nejdå ingen fara men jag gav maken ett presentkort på indoor skydiving för hela familjen i julklapp och nu när skidsäsongen är över så blev det äntligen av att han utnyttjade sin julklapp så idag var familjen iväg på en liten utflykt. Det är ju en av de stora fördelarna med att bo här jämfört med lilla Karlskrona i Blekinge i Sverige, det finns ju så otroligt många saker att hitta på att göra. Man skulle nog kunna göra nya saker varje helg här i hur många år som helst om man bara har bra fantasi och någorlunda google kunskaper 😉 Sen får man ju inte vara rädd för att hitta på nya saker heller då då, men det kan jag väl inte direkt påstå att vi är och vi gillar att upptäcka nya grejer och idag föll då lotten på indoor skydiving. Jag som inte är jätteförtjust i höjder, gillar inte att flyga och är något av ett kontrollfreak funderade ju lite på vad jag hade gett mig in på men så hade jag sett på ”En stark äventyrsresa med Morgan och Ola-Conny” och där gjorde de detta och kan de så kan då verkligen jag med punkt slut!

Det börjar som med allt annat här man fyller i tusen papper där de friskriver sig från allt ansvar ifrån eventuella olyckor om något skulle hända. Ja vi förstår vi kan inte stämma er och bli rika om någon av oss skadar oss eller dör här inne idag…….hej och hå. Sen var det dags för att titta på instruktionsfilmen, på med alla kläder, öronproppar, skyddsglasögon, hjälmar sen hör man inte mer utan det är bara att försöka tyda tecken språket ifrån instruktören och kasta sig ut i tuben.

Två flygningar var gjorde vi och oj vad roligt det var men så svårt det var! Ser ju så lätt ut när andra gör det, borde ju bara vara att lägga sig ner där i blåsten och sen vara men så enkelt var det inte det var bra mycket mer tekniskt än så. Givetvis slog barnen oss vuxna med hästlängder, det har man ju fått börja lära sig nu. Barn lär sig fortare när det kommer till sådana här nya fysiska saker och de är smidigare än vi vuxna.

Det blev ett minne för livet detta och barnen älskade det. God Jul på dig då Robert och hoppas du gillade julklappen din!

Efter efterfrågan på Facebook så kommer här också en ihop klippt film ifrån dagens äventyr:

Igår kväll var det årets största event på Lovas skola som anordnas av PTSA, föräldrarorganisationen då alltså, Grand Ridge Cultural Fair. Nästan alla skolor här i USA har jag förstått har någon form av kulturell dag eller internationell dag vilket de döper till lite olika saker men de går i stort sätt ut på samma sak, att barnen ska få dela med sig av sina olika bakgrunder och att de ska få lära sig om olika kulturer av varandra. Detta är något som jag hade läst om innan när vi bodde i Sverige och drömde oss bort om ett jobb i fjärran länder där barnen skulle gå på en internationell skola och där vi skulle få dela med oss om vår svenska kultur och jag hade redan hemma i den svenska tv-soffan funderat på vad man skulle kunna göra så när PTSA sökte volontärer till Cultural Fair på Lovas skola var jag bland de första att skriva upp mig. Lovas skola är ju som jag dessutom skrivit tidigare väldigt stor och det är många olika kulturer och nationaliteter inom den så detta är ett stort arrangemang som görs vartannat år. Detta året slogs det rekord och 42 olika länder representerades, WOW, kände jag!

Allt arbete görs av volontärer, mestadels föräldrar och en och annan mor- och farföräldrar eller annan eldsjäl. Du skriver upp dig på det land du vill representera och får ett bord som du själv väljer hur du använda dig av. Vid varje bord så ska du göra en form av aktivitet som ska ha med landet att göra, det får inte vara en alltför komplicerad aktivitet eftersom det är några hundra barn som passerar varje bord under kvällen och som ska utföra aktiviteten. När aktiviteten är utförd så får barnen en stämpel i sitt pass, barnen ska försöka samla så många stämplar ifrån så många olika länder som möjligt under kvällens gång. Om man vill fick man gärna bjuda på någon mat eller något snacks ifrån landet också vid bordet. Alla fick väldigt fria händer att göra vad de ville, alla uppmuntrades också att klä sig i traditionella kläder ifrån landet de kommer ifrån. Några exempel på aktiviter som gjordes under kvällen var att krypa ner under bordet och rita i taket hos Italien såsom Michelangelo, skjuta hockeypuckar i mål i Canada, fotograferas såsom Mona-Lisa i Frankrike m.m.

Eftersom vi är de enda svenskarna på Lovas skola så var jag ensam på det svenska bordet, vilket givetvis har sina för- och nackdelar. Jag behövde ju inte kompromissa om vad vi skulle göra och hur men jag fick ju också göra allt själv inför den stora kvällen och jag hade ju heller ingen avlösning och därmed ingen möjlighet att gå runt och titta på vad alla andra hittat på. Men väl där så hade jag hela min underbara familj med mig och tillsammans är vi starka!

Så vad gjorde vi då? Jo vi hade en trifold med lite information och bilder om Sverige, platser att besöka, popgrupper, mat vi äter, kända företag, högtider vi firar m.m. På bordet stod det några dalahästar, en osthyvel, en hockeypuck med Henrik Sedin på, BRIO tågbana, Pippi böcker och Pippi figurer, Alfons Åberg bok, vi hade en Ipad där det rullade en flygfilm över Karlskrona och så bjöd vi på chokladbollar som vi rakt av hade översatt till ”chocolate balls” vilket fick en och annan amerikan att dra på smilbanden 🙂 Jag kan ju också säga att jag och Lova stod och bakade chokladbollar i 4 timmar kvällen innan så det lär dröja innan det blir chokladbollar i detta huset igen 😉

Och som aktivitet hade jag byggt en midsommarstång som vi dansade små grodorna runt. Men eftersom våren är sen här i år så var det inte helt lätt att hitta gröna löv att klä den med och det är väl högst tveksamt vad reglerna säger om att få klippa grena i skogen här men kl 9 på kvällen innan i mörkret så stod jag på vår baksida och klädde stången. Som blommor fick det bli lite maskrosor som jag hittade i parken och sen lite plastblommor som jag hade här hemma sen innan, man tager vad man haver så att säga. Jag, Hampus, Sam och Robert dansade små grodorna nästan konstant i 2 1/2 timme under kvällen och det känns i benen i dag kan jag säga.

Under kvällens lopp så uppträdde också olika dansgrupper ifrån tex Indien på scenen, det var kung fu uppvisningar m.m. och det hela avslutades med en stor flaggparad där elever ifrån varje land gick upp på scenen med flaggan ifrån det land de kommer ifrån. Eftersom Lova är den enda eleven ifrån Sverige så fick Sam göra henne sällskap upp på scenen, vi kan väl säga att det gick väl sådär men klockan var rätt mycket och de började bli trötta 😉

Allt detta har fått mig att fundera på hur vi gör i Sverige? Vi tar ju inte alls del av våra invandrares kulturer och vi är ju nästan livrädda för att få lära oss något om hur de gör för tänk om det gör att vi mister något som är svenskt på vägen då? Detta handlar absolut inte om att minska ner på det amerikanska för här är allt väldigt mycket amerikanskt och amerikanarna är väldigt duktiga på att visa upp sitt land och sina bedrifter så att säga, de är bra på att visa vad de är bra på så att säga utan det handlar om att sprida kunskapen om alla andra länder och deras kulturer istället. Jag tror att mycket av den rasism som finns i Sverige grundar sig i okunskapen som finns och den rädslan som finns för det okända. Här är alla väldigt nyfikna direkt när de hör att vi är ifrån Sverige, alla vill veta allt. Här börjar barnen också varje skoldag med att svära sin trohet till Amerika och till den amerikanska flaggan så detta är liksom inte en konflikt med det amerikanska utan detta är sida vid sida med det amerikanska det tycker jag är så fint.

Ja som säkert alla märkt och hört så förändras mycket här borta i det stora landet i väst och allt är givetvis inte till det bättre. Just nu känns det ju lite olustigt att vara ”invandrare” här eller vad vi nu ska kalla oss, än så länge rör ju inte de senaste ändringarna oss personligen som familj men osäkerheten växer inom mig iallafall. Om någon frågade mig för några veckor sedan om vår framtid så hade jag svarat att jag gärna stannar här en längre tid än vad som först planerades. Vi trivdes med vårt liv här och vi kände oss trygga men med vår nya president och de förändringar han infört den senaste tiden så känns inte allt lika självklart längre. Tänk om vi bestämmer oss för att åka hem på semester och inte kan komma tillbaka in i landet helt plötsligt, vad händer då? Vi har ju ändå byggt upp ett liv här borta med hem, jobb, skolor, vänner och allt.

Mitt Facebook flöde fylls av hemska familjeöden med splittrade familjer där någon eller några inte kan ta sig tillbaka till sitt liv här i USA. Och om alla de som är här i landet men som inte längre har möjligheten att kunna hälsa på sin släkt och sina vänner i hemlandet på grund av att de inte längre är välkomna tillbaka in i landet.

I förra veckan så firades Martin Luther King day vilket uppmärksammades i skolorna framför allt. Lova kom hem och berättade förskräckt om att förut så fick inte alla sitta ner på bussen p.g.a. sin hudfärg, alla fick inte gå i skolan och så vidare. Hon var väldigt upprörd över att man kunde göra skillnad på människor på grund av deras utseende, just då kändes det väldigt skönt i mitt mamma hjärta eftersom detta var en av våra anledningar till detta äventyret. Vi ville visa barnen att alla inte ser likadana ut men ändå är vi det, att vi alla har samma rätt till lika behandling. Våra barn har blivit väldigt vana vid det blandade samhället som finns här på den korta tid vi har varit här och de drar nytta av alla de olika nationaliteter deras vänner och klasskompisar har. De lär sig till exempel olika språk på ett naturligt vis och de lär sig om olika kulturer, seder och vanor. Så många fördelar detta har fört med sig och jag hoppas att vi även i framtiden ska kunna dra nytta av dessa fördelarna. Jag kan ju inte mer än hoppas att vindarna vänder igen om inte innan så finns ju hoppet för nästa generation och därmed vill jag avsluta detta blogginlägget med att visa den film som Lovas klass gjorde till Martin Luther Kings ära:

Idag måste jag skriva några rader om hur bra skolsystemet är här i Issaquah!

Igår satt jag och framför allt Robert och kämpade med Hampus läxa, han skulle ha matteprov idag och nivån på mattematiken här i åttonde klass känns något högre här än vad jag kommer ihåg att jag lärde mig i åttonde klass på Norrevångsskolan i Mörrum i Sverige. Just nu är det ganska avancerade ekvationer som ska läras in och även om jag hade MVG i MaD på gymnasiet så är den kunskapen för länge sedan borta tyvärr så här sliter vi vårt hår när vi ska försöka hjälpa till. Lägg sen till att alla matte termer är på engelska så är jag helt ute ur leken så att säga men Robert kämpade tappert igår.

Medan de kämpade på med matten så gick jag och hämtade posten och snacka om att jag fick en positiv överraskning! I posten ligger ett vykort till Hampus ifrån hans mattelärare Mr Nichols med texten:

”Hampus, I am impressed with how you have been able to succeed in math so well while learning English at the same time. You make others laugh and you are able to help teach your peers. You are an amazing addition to our class community. Mr Nichols”

När jag kom upp för att ge vykortet till Hampus, som var ganska knäckt av läxläsningens vid det här laget, så kan ni ju tänka er hur glad han blev av att få det och vilken effekt det vykortet hade på hans självkänsla och självförtroende. Vykortet kunde inte ha kommit vid ett bättre läge skulle jag säga! 🙂

Idag kommer sen Hampus hem ifrån skolan och berättade att hans fröken i Language Art, Mrs Campbell hade skickat honom till skolexpeditionen (the office) med en lapp idag. Han trodde att han hade gjort något fel och gick med nervösa steg till expeditionen bara för att få beröm för att han är ”thoughtful and kind to students”. Detta skriver de då upp på expeditionen och så berömmer personalen där honom extra mycket. Snacka om självförtroende höjande! Och då ska väl tilläggas att Hampus kanske inte var den elev i Sverige som fick så värst mycket beröm för att vara duktig i skolan o.s.v.

På Lovas skola har jag ju tidigare berättat om hur de belönas med ”Grizzly Growls”, vilket är pengar som de byter in mot olika belöningar. Igår fick jag ett mail ifrån Lovas fröken, Mrs Houghton, där hon skrev att klassen hade nåt sitt mål och samlat ihop 75 st Grizzly Growls och därmed hade de fått snurra prishjulet. Denna gången hade hjulet stannat på ”Mystery Reader”, vilket då innebär att varje dag nästa vecka så kommer en av klassens föräldrar att läsa en saga för klassen och hon sökte nu volontärer till att vara sagoberättare . Vem som skulle komma och läsa var en överraskning för barnen, jag kan tänka mig hur spännande de tycker att detta är! 🙂

 

Detta är några exempel på hur eleverna får belöningar i skolan här och jag är så stolt och glad över att mina barn får vara med om detta.

Ja nu är jakten på den ”perfekta” förskolan igång. Jag och Robert har nu bestämt att det är dags för Sam att börja på förskola här och vi hade tänkt oss att till hösten är det då äntligen dags. Vi vill ju gärna att han lär sig språket ordentligt här och att han får fler kompisar i sin egen ålder. Sam kommer fylla 4 år den 8 september och brytpunkten för att börja i skolan här i Washington är att man ska ha fyllt 5 år den 1 september d.v.s Sam får 2 år på pre school innan det är dags att börja Kindergarden (förskoleklass i Sverige) och han kommer med all säkerhet alltid att vara äldst i sin klass här i USA (om vi fortfarande bor här när han börjar skolan vill säga). Jag började prata lite med mina vänner om detta och om var de har sina barn osv och fick då höra att jag måste sätta upp Sam i kö nu om han ska få någon plats på förskolan till hösten. Och ja detta fungerar ju inte heller så som i Sverige, man kan ju tycka att det är ju två västerländska länder som är lika moderniserade men oj så olika saker och ting fungerar och ändå så blir det människor av oss alla i slut ändan (eller förhoppningsvis blir det det 😉 ).

Jag började med min jakt genom att lägga ut en förfrågan om bra förskolor på Issaquah Highlands Facebook sida, det är alltså såsom det låter en Facebook sida för oss som bor här i highlands. Jag fick väl en 20 olika svar och alla rekommenderade olika förskolor så det vara bara att börja googla på de olika, en del kunde uteslutas p.g.a. att de inte erbjöd full tid d.v.s. 5 dagar i veckan med möjlighet att ha honom där hela dagarna. Många förskolor drivs av kyrkor här och de har ett mer eller mindre tydligt andligt innehåll, eftersom varken jag eller Robert är så starkt troende eller är medlemmar i någon kyrka så kändes även detta alternativ fel för oss. Andra föll bort p.g.a. att de låg för långt bort eller på fel håll för mig, när det gäller att lämna 3 barn på 3 olika ställen på morgonen eller hämta 3 barn på 3 olika ställen på eftermiddagen på väg till träningar o.s.v. så måste man försöka tänka så praktiskt som möjligt. Jag lägger ju otroligt mycket av min tid varje dag i bilen redan nu, jag gjorde en liten undersökning på det för några veckor sedan och i genomsnitt så sitter jag bakom ratten ungefär 3 timmar varje dag, helt otroligt tycker jag!

Eftersom det just nu är intagning för barn som ska börja till hösten på förskolan eller ”pre school” som det heter här så gör väldigt många förskolor reklam för just sina program nu. Jag och Robert gick på en ”Pre school fair” för några veckor sedan, då hade ett 15-tal av olika förskolor i närheten samlats för att visa upp sig för allmänheten. Detta var ju väldigt praktiskt för oss för då behövde vi inte åka runt till alla olika utan kunde göra en liten rensning själva. Alla förskolor hade ett eget bord eller monter med reklam för sin verksamhet och med lite bilder m.m. det var förskolornas verksamhetschefer som var där och pratade om sina respektive förskolor så ingen personal som tar hand om barnen i det verkliga livet så att säga.

Därefter har jag varit runt på några olika förskolor och hälsat på. Varje sådant besök har jag fått boka i förväg och sedan tar en personal hand om mig och visar mig runt i lokalerna och berättar om sina program, än så länge har jag inte stött på någon förskola där man blandar barnen i åldern utan grupperna är väldigt ålders styrda. De förskolor som jag har besökt har också varit uppbyggda med en stor korridor och rum med glasdörrar in till alla grupperna, så där går jag och Sam i korridoren och tittar in på alla barn som arbetar så fint i sina olika grupper. Ja jag skrev ”arbetar” för det är så förskolorna är uppbyggda här, barnen har lektioner (classes) i olika ämnen, de flesta har språklektioner flera gånger i veckan från 1-2 års ålder, de arbetar med att lära barnen att läsa och att skriva, de räknar och har ”art lessons”. Och här kan i stort sett alla barn läsa och skriva när de väl börjar Kindergarden d.v.s. förskoleklass/nollan i Sverige. Det känns ju väldigt annorlunda också att titta in på grupperna som har 2-3 åringar och alla barn sitter tysta och stilla och arbetar med något, inga barn som sprang runt och fäktas eller skriker o.s.v. Jag kände också en rätt sugande känsla i magen när jag tittade in på de yngsta grupperna, förskolorna tar emot bebisar ifrån det att de är 6 veckor gamla, i dessa grupper är det 4 bebisar på en personal men det kan ju inte vara lätt att räcka till åt 4 bebisar på samma gång det vet väl vi alla som någon gång har haft små barn. I den åldersgrupp (3-4 åringar) som Sam hamnar med så är det 20 barn på 2 pedagoger

Många förskolor här är Montessori förskolor och det känns inte riktigt som de Montessori förskolor som jag har kommit i kontakt med i Sverige. Nu har ju inte våra barn gått på någon Montessori förskola i Sverige men Sams sista förskola hade ju en viss Montessori inriktning och jag har kompisar vars barn går på Montessori i Sverige och det känns som att skillnaden är väldigt stor här gentemot Sverige. En Montessori förskola som jag besökte här hade skoluniform och när jag gick på rundturen så såg jag inte ett enda barn som sprang, busade eller uppenbart lekte utan alla barn satt lugnt och stilla och arbetade med det de skulle göra, till och med 2-3 åringarna satt allihop lugnt och stilla. Det var också väldigt rent, undanplockat och lite sterilt, jag som är ganska pedantiskt hade ju trivts kanon men Sam som är 3 1/2 år behöver ju få springa runt och busa och leka.

Sen kommer vi till det här med maten, en del förskolor erbjuder inte någon lunch för barnen utan det är föräldrarna som packar en lunchlåda och skickar med barnen varje dag. Jag som inte ens har lärt mig att skicka med lunchlådor till Hampus eller Lova kan inte tänka mig att tvingas göra det varje dag till Sam. Jag vill ju att han ska få en ordentlig lagad lunch.

Utevistelsen är ju också en sak som är annorlunda, i Sverige är man ju ute så mycket som möjligt med barnen, här berättar personalen stolt för mig att de minsann är ute 30-40 min varje förmiddag och lika länge på eftermiddagen! De varnar mig också för att de är ute i ”alla” väder, till och med om det regnar. Utegården är också väldigt avgränsad på de förskolor som jag har besökt, det finns en uteplats för de små barnen (bebisarna), en av för mellan barnen (1-3år) och en annan för de stora barnen och grupperna är heller aldrig ute samtidigt så barnen umgås bara med de barn som är i deras egna grupp.

Sen kommer vi till detta med vilan, här sover alla barn efter lunch oavsett ålder fram tills de börjar i skolan. De ska dessutom helst sova i 2 timmar så det kommer ju inte vara lätt att få Sam i säng på kvällarna efter det. Dessutom så sover de med skorna på! Det är ur brandsynpunkt som alla barn alltid har skorna på sig här, både på skolan och på förskolan. Det kommer inte bli lätt för Sam att vänja sig vid att inte ta av sig skorna och dessutom att sova med skorna på inomhus och kan ni tänka er hur hans fötter kommer lukta på kvällarna!

Nu är det då dags för oss att välja var vi vill att vårt barn ska spendera sina dagar, när vi gjort vårt val så får vi registrera oss på de förskolor som vi vill sätta upp oss i kö hos. Många registrerar sig på många olika förskolor men varje förskola tar ut en avgift för att man sätter upp sitt barn i kö hos dom den är ju bara liten och nätt om man jämför med vad det kostar att ha sitt barn på förskola här men för oss som är vana vid maxbelopp på förskoleavgiften i Sverige så är det ju en chock! Att sätta upp sitt barn i kön till en förskola kostar ca: 150 dollar (1350kr), om man sedan väljer att ha sitt barn på heltid på förskolan så kostar det då ca: 1900 dollar (17 000kr) varje månad! När man ser de summorna så förstår man ju varför det är så få hushåll här där båda föräldrarna jobbar heltid och varför det faktiskt kan löna sig att säga upp sig ifrån sitt jobb och vara hemma och ta hand om sina barn medan de är små eller hur många istället väljer att ha en aupair o.s.v.

Jag ser ju nu när jag läser igenom detta inlägget att jag inte skriver mycket positivt om förskolorna här i jämförelse med förskolorna i Sverige men det är nog så som jag ser det för tillfället. Jag får utvärdera detta inlägget om ett år när Sam har gått på förskolan i några månader och se om jag har ändrat uppfattning om de amerikanska förskolorna och deras system jämfört med de svenska. Vi ska vara oerhört tacksamma för de fina förskolor vi har i Sverige där barnen får vara barn, där de får leka fritt hela dagarna, där de serveras frukt till mellanmål och hälsosam varierad lagad mat till lunch och dessutom så är den ju i princip gratis om man jämför med priserna här i USA!