Äntligen har Hampus haft sin efterlängtade tennispremiär. Vi har ju varit runt på flera olika tennisklubbar och hört oss för vad de kostar, hur ofta de tränar, vilka grupper de har och så har vi givetvis tittat runt på anläggningarna. Man kan ju sammanfatta det som så här: allt är mycket dyrare här än i Sverige och ingen anläggning kommer ens i närheten av den vi är vana med i Karlskrona. Men efter att ha pratat igenom det här hemma så beslutade vi gemensamt att vi börjar med att prova Robinswood tennis center. Det ligger i Bellevue vilket tar oss ca:20 min att köra till om det inte är trafikstockningar, vilket det är lite nu som då tyvärr. Vi blev rekommenderade denna tennisklubben efter att ha lagt ut frågan på en Facebook sida för Issaquah Highlands. Vi hade även sett lite om den innan när vi sökt på nätet och så.

Denna veckan hade de uttagningarna för de nya grupperna och alla nya fick provspela i team 1 i tisdags. Eftersom Robert jobbar konstant och uttagningarna började samma tid som Lova slutade skolan så fick jag åka ut till tennisklubben och lämna Hampus och sen åka för att hämta Lova. När jag kom tillbaka hade halva uttagningen redan passerat, tänk vad fort barnen växer! Hampus hade fått förklara själv både vem han var och en massa annat när jag kom dit, nyttigt för honom att märka att han klarar sig själv och oj vad fort han lär sig engelskan måste jag ju säga.

När jag kom dit så sökte tränaren upp mig, han sa att Hampus var för duktig för detta teamet, tränaren tyckte att han var för duktig även för team 2 så han ville att han skulle komma tillbaka dagen efter för att provspela i ”the tournamentsgroup”. Han sa också att det var ett krav att man var medlem i USTA för att spela i den gruppen och så var man tvungen att vara med i olika tournaments. USTA är väl Sveriges motsvarighet till tennisförbundet och tennislicensen som finns där. När kvällen kom och alla barn sov sött i sina sängar så fick jag sätta mig framför Ipaden och ansöka om medlemskap i USTA. Givetvis lyckades jag krångla till det både genom att betala dubbelt och så har jag fortfarande inte fått någon bekräftelse på varken medlemskapet, betalningen eller licensnumret! Suck, Amerika i ett nötskal, inget fungerar så smidigt och enkelt som det står att det ska göra.

Nåväl ikväll (onsdag kväll) var det då dags för nästa provspelning. Denna gruppen höll en helt annan nivå kan man ju säga. Jag blev glad att se att de blandade både åldrar och kön på deltagarna precis som ”vi” gör i Karlskrona tennisklubb, de kör helt enkelt efter spelnivå så att det blir så optimal träning som möjligt. De varvade hela tiden rena tennisövningar med fysinslag och det var hög fart hela tiden. Snabba byten mellan planerna och i grupperna kändes det som. Hampus passade bra in i gruppen tyckte jag. Det jag såg och så som jag kunde bedöma det så var han varken bäst eller sämst i gruppen utan han låg någonstans i mitten tyckte jag.

Efter träningen kom tränaren än en gång ut och snackade med mig, Hampus hade klarat uttagningen och fick vara med gruppen. Riktigt roligt tycker jag och Hampus är hur nöjd som helst. Det blir nu då tennisträning för honom måndag, onsdag och fredag, och han tränar 1 h och 15 min varje gång vilket då innebär nästan 4 timmar tennis varje vecka. Så nu gäller det för honom att hitta någon att spela med på hemmaplan också så att han får lite mer matchträning så ska nog tennisbehovet mättas någorlunda.

För er därhemma då som undrar lite hur tennisen då är jämfört med i Sverige. Hampus tennisträning kostar 264 dollar (ca:2300kr) för 8  veckors träning i USA, i Sverige betalade vi 2680 kr för en hel terminsträning. Här tränar Hampus nästan 4 tim/vecka och i Sverige tränade han 6 tim/vecka. I Karlskrona som visserligen är en av Sveriges bästa tennisanläggningar så har vi 6 banor inomhus med utmärkta läktare för trötta mammor och småsyskon att sitta på och leka på under tiden som storebror spelar tennis. Här i Hampus nya tennisklubb så finns det 6 banor inomhus, eller 4 inomhus och 2 i ett sorts uppblåsbart tält som ser ut som en miniatyr av globen. Det finns ingen läktare utan den trötta mamman och de trötta småsyskonen får trängas med alla andra trötta tennis anhöriga ute i den smala korridoren som har ett fönster ut till alla banorna. Och igenom det fönstret så ser man ungefär 1 1/2 tennisbana. I Karlskrona har vi en ganska välsorterad tennis shop på klubben som i det närmaste är en jättebutik om man jämför med de tennis shoppar som har funnits på de tennisklubbarna som vi har varit på här i USA. Här finns det 3-4 olika sorters rack, 1 tennisväska och några klubb t-shirts i shoppen ungefär. I Karlskrona har vi också en väldigt välsorterad cafeteria med det mesta i mat och dryckesväg, här kan man visserligen köpa tennispasta (pasta formad som tennisrack) men du får koka upp den själv när du kommer hem. Nu har jag inte hunnit sätta mig in i tennistävlingarna här så jättemycket men vi är ju vana ifrån Sverige att behöva köra land och rike runt för att Hampus ska tävla men här verkar det som att vi har oändligt många tävlingar att välja mellan bara i och runt Seattles närhet. Och så måste jag ju också säga att vi ofta har klagat i Karlskrona på parkeringssituationen och trafiksituationen runt Arena Rosenholm när KHK har någon av alla sina hemmamatcher, sluta med det!!! Herregud när man ska ta sig hem efter träningen här kl 17 eller 18 på kvällen så är det som att köra flera mil igenom 10 av KHK´s hemmamatcher. Vår 20 min bilväg tar minst 1 timme att köra hem.

Och idag kom då dagen som vi alla har längtat till samtidigt som vi har fruktat den, varit nervösa inför den och haft så mycket frågor kring den. Barnens första dag i skolan i USA!

Vi hade delat upp oss så Robert skulle följa Hampus till skolan och jag skulle följa Lova till skolan. Robert fick också ta med sig Sam eftersom Hampus kan lite mer engelska och Lova så då är det lite lättare att lämna honom själv en stund när Sam inte orkar mer eller så.

Robert och Hampus steg upp tidigt på morgonen, redan kl 05:30! De åt frukost och sen gick de gemensamt till Hampus skolbuss så att han fick se vart den går, hur den såg ut och hur det fungerar, skolbussen hämtar honom varje dag kl 7.02 bara 200 meter hemifrån. Därefter gick de hem för att ta bilen till skolan så här första dagen. De hade fått en rundtur på skolan av några andra elever när de kom dit, skolan är jättestor och de gick vilse hela tiden tydligen. Sedan fick de gå och köpa gymnastikkläder och notebooks i skolshoppen. Han kom därför försent till första lektionen som var ELL, som är engelskaträning för nya elever, bra start på nya skolan 😉 Hampus hade också fått ett eget skåp för sina skolböcker och ett skåp vid gymnastiken, alla skåp har sifferkombinationslås vilket är skönt, då kan han iallafall inte tappa bort några nycklar. Robert hade lämnat honom efter gymnastiken med ett schema i fickan där det stod vilka lektioner han hade och i vilka klassrum han skulle vara och sen önskat honom lycka till.

Hampus går inte i en speciell klass utan i Middleschool som det heter (åk 6-9) så läser man kurser som man själv har valt och de läser bara några ämnen i taget. Hampus går i skolan 7.40 till 14.05 varje dag förutom på onsdagar då han går mellan kl 10.10-15.20. De har ingen rast och bara 30 min lunchpaus varje dag. Mellan varje lektion har de 5 minuter så det gäller att skynda sig ut från lektionen, tillbaka till sitt skåp för att hämta sina böcker till nästa lektion och sen fort iväg dit. Eftersom Hampus inte hittar ännu så hade han kommit försent till en lektion idag, då fick han gå till receptionen och förklara varför han kom försent och där få en lapp som säger att det är okej typ och då blir han insläppt på lektionen, det är lite skillnad på disciplinen mot den svenska skolan kan man ju säga. Skoldagarna kan ju också kännas lite korta men eftersom de inte har någon rast och de har en hel del läxor så tror jag säkert att de hinner lära sig minst lika mycket som i den svenska skolan och han lär nog få lägga ännu mer tid på skolarbete här än i Sverige. För Hampus del blir det säkert väldigt tufft så här i början.

Idag åkte jag och hämtade Hampus när han slutade skolan för att visa honom vart bussarna går och vilken buss han ska ta osv. Inte helt lätt kan jag säga, även här är det ingen lång väntetid. När skolan ringer ut kl 14.05 så står alla bussarna uppradade utanför skolan och det var säkert 20 stycken skolbussar. Jag och Hampus hann inte mer än ut och titta på bussarna och börja leta efter vart bussnumrena stod osv förrän alla bussarna åkte iväg på en given signal. En lång karavan av bussar lämnade skolan och enligt schemat så lämnar bussen av Hampus hemma på busshållsplatsen kl 14.19 varje dag, ska bli spännande och se om han kommer med bussen imorgon. Jag får nog räkna med att hämta honom några gånger så här början innan han har lärt sig hur allt fungerar ordentligt. Kan ju också tillägga att skolan ser ut som på alla amerikanska filmer, stora långa korridorer med skåp längs väggarna. Korridorerna är helt tomma på folk fram tills klockan ringer då fylls de på nolltid av alla eleverna som rusar fram och tillbaka för att hinna i tid till nästa lektion, ett myller av ungar överallt. Jag hade Sam med mig idag och han sprang lite fram och tillbaka i korridoren medans vi väntade på att Hampus skulle sluta, då gick en personal förbi och sa till mig att det är nog bäst att du plockar upp honom innan klockan ringer för de kommer springa omkull honom annars och det hade hon nog alldeles rätt i. Jag skickar med en bild på korridoren före och efter klockringningen:

Själv var han inte så positiv efter första skoldagen, han hade inte förstått så mycket på lektionerna, han tyckte det var svårt att hitta och han gillade inte att de hade så många läxor och prov. Vi får väl se om han ändrar uppfattning men jag misstänker att det kommer bli en ganska lång uppförsbacke så här i början.

Lova och jag vi tog lite sovmorgon istället. Lova går i skolan från kl 9.15-15.40 varje dag förutom på onsdagar då hon slutar kl 13.30 istället. Vi gick till skolan idag trots att det regnade och det var halt på gångvägarna, men det tar bara ungefär 10 min att gå så skolan ligger ju inte så långt hemifrån. Vi var där redan 8.45 idag och anmälde in oss i receptionen, Vi blev då visade till Miss Banksons klassrum. Det är Miss Bankson som är Lovas lärare och klassrummet låg i samma flygel som resterande av de 5 first graders klassrum ligger, så även Lovas skola är en riktigt stor skola. Dock behöver hon inte lära sig att hitta mellan klassrummen för hon är i samma klassrum hela tiden tillsammans med samma klass. Miss Bankson var en ung tjej som verkade jättetrevlig. Hon visade mig och Lova runt i klassrummet. Hon förklarade för Lova vart hon skulle hänga sin jacka och sin väska när hon kom in på morgnarna, hon visade vart Lova skulle välja vilken lunch hon skulle äta den dagen samt var hennes plats i klassrummet skulle vara. Allt gick bra så långt sen undrade hon om jag hade några frågor, nej inte så direkt tänkte jag och då var det dags för mig att gå tyckte hon. OJ tänkte jag, jag som trodde att jag skulle få vara med hela dagen men men man får väl ta seden dit man kommer. Jag förklarade för Lova att jag skulle gå och att de skulle ta väl hand om henne, hon såg inte direkt stor ut där i skolbänken tyckte jag men hon var väldigt noga med att jag inte fick pussa henne hejdå eftersom de andra klasskamraterna hade börjat trilla in i klassrummet och det skulle ju vara pinsamt då! Hon är nog ganska stor ändå tänkte jag =)

Det var med ett ganska tungt hjärta jag lämnade henne där i klassrummet för att gå upp till receptionen på nytt och hämta ytterligare några papper som jag var tvungen att fylla inför skolstarten. Jag kan ju säga att vi säkert redan fyllt i 20 papper om alla möjliga grejor men några till var det tydligen. Dessutom fick jag en beskrivning om hur jag sätter in pengar på barnens lunchkonto så att de kan betala sin lunch på skolan. Därefter fick jag gå hem och försöka lösa det, tog mig säkert närmre 1 timme att skapa konton, föra över pengar till dom osv osv, Men det visade sig att jag hade gjort rätt för bägge barnen kunde tydligen äta lunch i matsalen idag 😉

Om Hampus inte var så positiv så var Lova desto mer positiv när jag hämtade henne utanför skolan när det ringde ut. Man får nämligen inte gå in på skolan som vuxen och barnen får bara gå in på skolan efter att klockan har ringt in på morgonen (vilket den gör kl 9.05), så när skolan slutar står alla vuxna utanför och väntar på barnen. Lova kom glad i hågen framrusandes till mig, både miss Bankson och ytterligare en lärare följde med henne ut, den andra läraren var hon som skulle ha Lova i ELL (samma kurs som Hampus men för ännu mer nybörjare då). Miss Bankson berättade att allt hade gått bara bra idag och att det inte hade varit några bekymmer, hon berättade också att de andra barnen i klassen nästan hade slagits om att få leka med Lova och om att få ta hand om henne, så hon var tydligen väldigt populär. På vägen hem berättade Lova glatt om hur hon hade haft musiklektion, hur hon hade fått rita av hela sin familj, hon hade varit i biblioteket och att hon visserligen inte kunde läsa böckerna eftersom de var på engelska men hon hade bläddrat i dom och tittat iallafall. Hon berättade också om att ”alla” ville leka med henne på rasten och hur maten i matsalen inte hade smakat så gott idag, hon hade valt MacAndCheese och det skulle hon minsann inte välja fler gånger. Hon kunde nämligen välja mellan flera olika rätter varje dag. Hon sa också att hon hade fått världens bästa lärare (eller iallafall lika bra som Johanna hennes förra lärare), hon förklarade att även om inte hon och Miss Bankson talade samma språk så förstod de varandra för Miss Bankson hade visat henne en massa bilder och använt teckenspråk osv, Det var så kul att hämta henne och att få se henne så glad så det går liksom inte bara beskriva hur bra det kändes. Jag förstår också att det inte kommer att vara så här positivt alla dagar men det var väldigt skönt att få en så bra start för Lova iallafall.

Hur ska man då säga om denna så viktiga dag. Jo jag tycker nog att den gick över förväntan. Jag trodde att både jag och Robert skulle vara med i skolan hela dagen men vi lämnade långt innan lunch bägge två. Lova var supernöjd och Hampus hade iallafall tagit sig igenom sin första dag. Hampus var ju inte jätteglad i skolan när vi bodde i Sverige heller och ingen av oss har väl några förväntningar på att han helt plötsligt ska älska att gå till skolan och att få göra sina läxor. Så skönt att denna dagen nu är över och så får vi se hur det fungerar framöver.

Nytt år, nytt land, nytt hem, ny skola, nya vänner, ja listan kan göras hur lång som helst känns det som. Förväntningarna inför 2016 är många och höga 😊

Vi avslutade 2015 med nyårsfest hemma hos en arbetskamrat till Robert, de är ifrån Sverige och har 7 barn! På festen var också en familj ifrån Italien med 2 barn och en familj ifrån Spanien med 2 barn. Så det var gott om folk och väldigt mycket barn. Våra barn var väldigt nervösa innan vi kom dit men de var så nöjda efteråt. De hittade nya kompisar och lekte och roade sig hela kvällen lång. Dock var 12-slaget lite av en besvikelse, inte en enda raket såg vi ute på himlen! Vi hörde dem men ville vi se på dem så fick vi sätta på TV:n, de sköts nämligen upp ifrån the Space Needle som är det karakteristiska tornet som syns på nästan alla bilder över Seattle. Det ligger i Seattle downtown på andra sidan Lake Washington och däremellan ligger dessutom en stor ö som skymmer sikten för oss. Men trots bristen av fyrverkerier så var det en lyckad nyårsafton med gott om bubbel och god mat i trevligt sällskap.

Efter en kort natts sömn så vaknade vi till ännu en solig och klar dag, de är ganska sällsynta här så det gäller att ta vara på dem! Vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle åka till Snoqualmie falls, det är ett stort vattenfall som ligger bara 20-25 min bilväg ifrån vårt hus. Det är en av Washington states största sevärdheter, det besöks av mer än 1,5 miljon personer varje år. Vattenfallet är 270 feet högt vilket är ungefär 82 meter. Bara vägen dit var en upplevelse i sig, stora snöklädda berg ligger runt om oss och de är så otroligt branta, ser liksom ut som gigantiska väggar som bara reser sig upp från ingenstans. Det känns som om vi snarare är i alperna och kör eller något sådant, här är några bilder som jag knäppte av längs med vägen:

Vi var ju inte direkt själva där idag men efter att ha hittat en parkering så gick vi först till det övre observationsdäcket. Där fick man en tydlig bild på detta gigantiska vattenfall, så vackert och så imponerande. Efter att ha försökt fota det från alla möjliga vinklar och inget foto liksom gör det rättvisa så började vi vandringen längs med trailen ner till nedre observationsdäcket.

Vägen lutade väldigt brant neråt och naturen är så imponerande. Träden är så stora och höga och ser så annorlunda ut ifrån vad skogen ser ut som hemma i Sverige.

Väl nere vid nedre observationsdäcket så fick vi avnjuta detta gigantiska vattenfall nereifrån. Svårt att säga vad som var mest imponerande men jag tror nog att jag tyckte att det var ännu mer imponerande nerifrån än uppifrån. Ni får se vad ni tycker på de bilderna jag försökte knäppa av:

Vägen tillbaka upp till parkeringen var inte lika rolig att ta sig, men vi klarade även den. Det kan nästan liknas med klättring emellanåt och då ska man dessutom putta en barnvagn upp för detta. Jag fick en hel del medlidande blickar ifrån de jag mötte och det var också en del uppmuntrande ord om hur imponerade de var av att jag klarade av att putta vagnen uppför backarna. Jag kan ju då tillägga att även om jag puttade Sam och vagnen upp för backarna så gjorde Robert en minst lika stor insats, han fick nämligen bära Lova upp för nästan alla backarna. Den sena gårdagskvällen hade tagit ut sin rätt på henne och hon brakade samman och mer eller mindre vägrade att gå upp för backarna. Tur att Hampus iallafall gick själv, han till och med hjälpte mig att putta vagnen emellanåt.

Nu ska vi ta fredagskväll med lite traditionellt fredagsmys, chips, TV och bara slappa lite 🙂  På återseende!

Nu måste jag få spy ut lite över detta landet och deras syn på städning. Jag vet att vi lever i ett överdrivet ren miljö och att det högst troligen har ett samband med våra ökade allergier osv. Men ni som känner mig vet också att jag vill ha det rent runt omkring mig, att jag mår dåligt om det är smutsigt och stökigt osv. Vad är då bekymret kan man ju fråga sig?

Jo här verkar de inte veta hur man städar. Det finns inga disktrasor att få tag på bara några svampar som mest liknar en mjuk variant av scotchbritch i Sverige (ni vet den med en gul och en grön sida), hur ska man kunna torka av bord och ytor med en svamp! Dessutom tillhör jag dem som gillar att damma med en våt disktrasa, jag torkar också av mina badrum med en våt disktrasa……jag saknar disktrasor!!!! Som tur väl hade jag med mig några få i resväskan när jag kom hit men de kommer jag ju inte att klara mig med så värst länge, även om jag vet att man kan koka dem eller köra dem i diskmaskinen för att fräscha till dem så kommer de inte att räcka kan man ju helt enkelt säga.

Sen kommer vi till dammsugaren! Dammsugarna i USA ser inte ut som de gör i Sverige, jag bjuder här på en bild på vår dammsugare som är en alldeles normal dammsugare här. Jag kan då säga att den väger säkert en 15-20 kg och är ganska trög och väldigt tung att köra runt med eftersom man liksom kör runt med hela dammsugaren och inte bara med slangen som i Sverige där själva dammsugaren rullar efter dig på golvet. Sen kommer den ju inte in under några möbler eftersom den är så tjock och klumpig utan man måste flytta på alla möbler för att kunna dammsuga under dem, lycka till att flytta på hela vår stora säng tex. Jag kan tillägga att det tar ca 2 timmar att dammsuga av vårt hus och det är som ett rejält styrketräningspass, jag kommer att få vältränade biceps och triceps på köpet liksom, bye bye gäddhänget 😉 Som om inte detta vore nog så skjuter dammsugaren liksom bara iväg all smuts på trägolvet så där blir det renare med en sopskyffel än med dammsugaren!

Sist men inte minst så kommer vi till det här med att våttorkar golven. Jag har letat frenetiskt men än så länge så har jag inte hittat en helt vanlig viledamopp, ni vet en sådan där klump med en massa band som sitt längst ut på en pinne som man doppar klumpen i vatten och sen vrider ur vattnet i silen som sitter på spannen. Här har man ju mestadels heltäckningsmattor så jag förstår ju om marknaden för viledamoppar inte är så värst stor men jag saknar den oerhört mycket. Vi har trägolv i köket, matrummet och hallen, vi har dessutom plastgolv i badrummen och jag är inte så värst förtjust i att ligga på alla fyra och skura golven med de små svamparna som finns att köpa i affärerna här! Det hade väl tagit mig ytterligare 2 timmar isåfall. Jag har också letat efter något allrengöringsmedel eller såpa eller så för att blanda i skurvattnet men det har varit förgäves hittills. Men skam den som ger sig, jag kommer att fortsätta att leta efter både disktrasor, viledamoppar och grönsåpa.

Ett annat litet roligt dilemma som jag ställdes inför igårkväll var när Lova skulle gå och lägga sig på kvällen. Hon gick in på toaletten och hade väl pillat lite extra på toalettdörren och plötsligt så gick den i lås och ingen var där inne! Så hon kommer med lite halvpanik i rösten till mig, ”mamma mamma du måste hjälpa mig, jag råkade låsa toalettdörren och nu går den inte att öppna”. Jag gick och tittade på dörren och kände, jodå visst var den låst och jag hade ju inte en aning om hur man skulle öppna dörrarna i USA, de ser ju liksom inte ut som hemma i Sverige där man bara tar en kniv eller skruvmejsel och vrider upp den. Så vad ska jag då göra? Tacka vet jag Facebook, jag slängde ut frågan i en grupp som heter ”svenskar i USA” och det tog inte många minuter innan jag hade lösningen. Tydligen så ska man ta ett långt smalt föremål och sticka in i hålet, typ ett uträtat gem, ett grillspett, smal skruvmejsel, vad som helst. Jag hittade en pinne som gick in i hålet och vips så var dörren öppen på nytt. Glad var jag att detta iallafall löste sig på ett så snabbt och enkelt sätt. Tänk om allt kunde lösa sig så enkelt 🙂 Bjuder på en bild på toaletthandtaget också så kanske det är lite lättare att förstå vad jag pratar om:

Julen kom fort och var över lika fort igen kändes det som. Juldagen gick nästan som vi hade planerat. Barnen vaknade tidigt och vi gick alla upp kl 6.00 för att undersöka vad tomten hade lämnat under granen. Barnen var lyckliga och slet upp paketen, det märks att de inte har haft några leksaker här att leka med för de satte igång direkt och lekte för fullt med alla nya saker.

När den värsta pakethysterin hade lagt sig så intogs frukosten. Efter frukosten fortsatte barnen att roa sig med alla nya saker som de fått. Vid lunchtid så var det dags för oss att åka hem till en jobbarkompis till Robert, det är en familj som kommer från Ryssland men som har bott i USA i över 15 år nu, de har 2 pojkar (12 och 15 år gamla). De bor inte så långt ifrån oss (kanske 1 km bort), och de ska resa till San Francisco i en vecka på lite semester. Där blev vi bjudna på lite kaffe och kaka och så fick jag instruktioner om hur deras gran ska vattnas varannan dag och hur jag skulle ta mig in och ut ur huset osv. De bor i ett så kallat ”townhouse” det är ett sorts parhus med flera våningar, jag tror de har 3 våningar i sitt hus, jag var bara på våningen med kök och vardagsrum men det kändes inte så stort just där iallafall. Anna som frun heter var jättetrevlig och vi bytte telefonnummer för att kunna träffas någon gång när hon kommer tillbaka från semestern, hon skulle också presentera mig för några av de andra fruarna som hon umgås med. Någon hade också lite mindre barn i Sams ålder vilket hade varit skönt så att han kunde få träffa någon att leka lite med. Det verkar som att fruarna umgås en hel del med varandra och jag vet inte vad jag ska tycka om det men det är klart att man måste ju ge det en chans och så får jag väl se om jag vill umgås med dem eller inte. Vem vet jag kanske blir en sådan där hollywoodfru och bara umgås med mina nya väninnor vad vet jag 😂

Nåväl efter att vi åkt därifrån så tog jag och Hampus en runda på tennisbanorna, de var lite blöta och lite svårspelade tyckte vi men det var roligt att få spela lite tennis på nytt iallafall.

På kvällen fick vi avnjuta all den julmat som jag förberett de senaste dagarna. Ser ju inte så mycket ut men det har tagit mg mycket tid att både hitta all mat och att tillaga den. Den smakade väl inte riktigt som hemma heller men det var väldigt gott och vi hade en ganska mysig stund tillsammans med familjen.

Därefter satte vi på Kalle Anka och trängde ihop oss i soffan allihopa. Jag ska väl erkänna att all stress och dålig sömn på nätterna tog ut sin rätt så jag somnade bort en stund, men bara vetskapen om att barnen iallafall fick se Kalle värmde i hjärtat.

Annandag jul så åkte Robert åter igen till jobbet. Jag packade in alla barnen och åkte ut till Seattle Premium Outlet, himmelriket för en shoppingfantast. Vi hittade en parkeringsplats i bottre ändan av parkeringen och sen satte vi igång. Hampus och Lova behövde nya kläder till skolstarten, skolväskor skulle köpas, Sam behövde också påfyllning av sin garderob och tydligen så behövde jag också en ny handväska (åtminstone så slank det med en sådan också 😉).  De flesta större kända märkena har sin egna affärer här och barnen hittade en hel del kläder på både Ralph Lauren, Tommy Hilfiger, The GAP mm. Kläder är lite billigare här än i Sverige, inte jättemycket billigare men jeansen kostar kanske en 200kr, piké tröjorna en 150-200kr, t-shirtarna 100-150kr osv. Just nu hade de flesta affärerna extra mycket rea vilket givetvis är extra roligt för mig när man kommer till kassan dock lockade det ju dit ännu mer folk. Och på många ställen så fick man köa redan utanför butiken bara för att få komma in och titta på grejorna och man ska ju då inte bara tala om köerna till att få betala. Men men vi kom därifrån med mycket nya kläder till barnen och de var nöjda och glada 😊 Avslutar med en bild på barnen och alla deras nya inköp utanför vårt hus:

Jaha då var det julafton idag. Facebook svämmar över av God Jul hälsningar och bilder på tomtebesök, julmat och lyckliga barn (någon trött förälder) osv. Mysigt att  se men det känns så väl hur långt borta vi är ifrån allt och alla, det har blivit en och annan tår under dagens lopp ska ju erkännas. Trodde aldrig att jag skulle drabbas av hemlängtan redan efter 1 vecka! Men visst det har varit en ganska tuff vecka med mycket handling för att få ett fungerande hem, förberedelserna inför julen, kämpande mot jetlagen (både min och barnens) och sen har ju Robert jobbat konstant så jag har ju fått göra allt själv.

Men nu är det altså julafton, en helt vanlig dag här i USA. Amerikanerna går till jobbet som vilken annan dag som helst på året, affärerna är öppna som vanligt osv. Vad har då vi gjort?

Jo idag har faktiskt Robert inte gått till jobbet, vilket hela familjen var väldigt glad för. Han har dragit på sig en förkylning men har bitit ihop bra och inte klagat så mycket, vilket nog är tur för hans del tror jag (misstänker att jag inte hade tagit emot hans klagomål på ett så bra vis just nu om ni förstår vad jag menar). Han fick iallafall sovmorgon till kl 7 imorse, jag gick upp med Sam kl 6 när han hade bestämt sig för att det var dags att stiga upp och de andra barnen var inte långt efter. Jag passade på och börja med det sista av julmaten som skulle förberedas inför morgondagen eftersom vi har bestämt sedan tidigare att följa den amerikanska traditionen och fira jul på juldagen. Jag gjorde rödbetssallad (har inte hittat det i några affärer här), potatisgratäng (istället för janzonsfrestelse eftersom vi inte hittar någon ansjovis och det inte är någon som är så förtjust i det iallafall) och sen blev det dags att baka de obligatoriska tunnbröden som är en tradition ifrån min barndom att alltid ha på julbordet. Jag har lagt ner mycket tid på att försöka hitta alla ingredienser de senaste dagarna men ändå såg bröden inte ut som när barnens mormor alltid gör dem. Dock hjälpte Lova till med kavlingen för fullt och alla barnen sa åtminstone att de tyckte de smakade precis som mormors. Det värmde ett trött mammahjärta även om jag misstänker att de sa det en hel del för att vara snälla också.

När mat förberedelserna var avklarade och likaså frukosten så märktes det att i Sverige hade lugnet lagt sig efter Kalle Anka tittande, julmatsätande och paketutdelningar. På bara 10 minuter ringde nämligen både farmor, mormor och morfar samt farfar för att FaceTime:a/Skype:a med oss och barnbarnen. Det var jätteroligt att prata en stund med dom där hemma, jag fick till och med chansen att visa min gamla farmor på 90+ hur vi har det här i USA och hur huset såg ut osv, det värmde verkligen mitt hjärta. Samtidigt så kändes avståndet till släkten så långt och påminnelsen om vad man missat så tydligt. Det är mycket känslor som bubblar runt hela tiden just nu.

Efter att allt sådant var avklarat så tog vi oss tid för en promenad och njöt lite av vår nya hemmiljö. Det märks att vi bor halvvägs upp på ett berg, det är hur mycket backar som helst vart vi än går. Men det var skönt att få röra lite på sig och barnen behövde verkligen få röra lite på sig. Vi tvingade till och med Hampus till en backintervall i en av backarna den var nästan mer som en vägg än en backe och det tog lång tid innan han kunde andas ordentligt och prata efter den intervallen kan jag ju säga. Det blir perfekt med fysträningar här framöver. Jag bjuder på några kort från promenader här:

När alla hade rasat av sig lite överskottsenergi och fyllat på med lite ny energi i form av frisk luft och nya intryck så tog Robert med barnen till affären för lite sista shopping inför julfirandet imorgon och jag passade på att njuta av ett varmt och skönt bad i tystnaden med sällskap av en tidning.

När de andra kommit tillbaka och middagen var avklarad var det dags för barnens julbad men kan då säga att husets varmvattenberedare inte klarar av att fylla 3 badkar under samma kväll så alla barnen fick avsluta sina bad med en kall dusch för att skölja av sig duschtvålen.

Kvällen avrundades med några avsnitt av julkalendern. I år har jag inte missat ett enda avsnitt av julkalendern och både jag och barnen har älskat den! Dock ligger vi lite efter i tittandet eftersom vi inte riktigt har hunnit med att se varje dag sen vi kom över hit. Men tack vare vår Apple TV och en teknikkunnig man så tittar vi ifatt lite just nu så vi har ett par avsnitt kvar som vi förhoppningsvis ska få avnjuta imorgon.

Vad är då planerna inför morgondagen? Jo lite kortfattat så är det paketöppning på morgonen eftersom tomten mirakulöst har lämnat paket under granen under natten, sen ska det ätas lite allehanda julmat, drickas lite glögg och så ska vi faktiskt gå över till en jobbarkompis till Robert som bor en lite bit härifrån. De ska nämligen resa bort i några dagar och Robert har då lovat att vi ska vara husvakter och att vi ska vattna deras gran (undras hur det ska gå då jag har en låååång tradition av att glömma vattna just granen 😜)

God Jul på er alla därhemma och många kramar till er.

(Avslutar med en bild på granen efter tomtens besök och ungarna fortfarande sover så de inte har hunnit riva i allt)

Julen närmar sig skrämmande fort just nu. Det var väl lite optimistiskt utav mig att tro att jag skulle hinna få klart huset och fixa allt inför jul på 1 veckas tid när maken är på jobbet hela dagarna och jag ska ansvara för våra tre barn också under hela tiden. Men julen kommer oavsett vad jag har hunnit med att göra eller inte.

Vi har en lång tradition i vår familj att alltid hugga vår egen gran i skogen. Den kommer från min barndom ifrån början och det har varit något vi har försökt hålla vid liv under åren och traditionen har blivit allt viktigare sedan vi fick barnen också. De brukar tycka det är jätte roligt att ge sig ut och diskutera om granarna är för stora, för små, för vida, för smala, för krokiga osv. Dessutom är det ju extra roligt att driva lite med mor sin eftersom hon har sådana stora krav på granen. När vi nu skulle flytta till USA trodde jag att denna tradition skulle gå i ide några år men döm om min förvåning när det i USA fanns gott om ”tree farms” där man kunde få den ultimata upplevelsen med att hugga sin egen gran.

Dock visade det sig att man här hugger den redan vid thanksgiving för att sedan ta in den och klä den fint. Dessutom så har de den kvar ända fram tills Valentines day för att då klä om den till det. Ha ha ha tror inte att det finns några barr kvar efter så lång tid om de inte har några super träd här som behåller barren ända fram till midsommar eller nåt 😉

Men eftersom vi nu var så sena så hade de flesta tree farms stängt för säsongen när det var vår tid att ge oss ut i skogen. Vi hittade dock en som fortfarande hade några granar kvar. Så vi fick ta en tur med bilen i helgen till Crystal Creeks tree farm. Väl där var vi helt ensamma och den gamla mannen som ansvarade för farmen trodde nog vi var lite galna som skulle hugga en gran så här nära inpå julen.

 

 

Granarna såg väl något annorlunda ut här än vad vi var vana vid ifrån Sverige dessutom så var de flesta granarna redan huggna. Men barnen tog sitt uppdrag på fullaste allvar och gick igenom varenda gran nästan innan vi alla enades om vår blivande gran:

När det var dags att betala så visade det sig att man bara kunde betala kontant. Men de hade löst det fint genom en portabel uttagsautomat i en container mitt ute i skogen:

Allt här i USA är ju stort och jag är ju inte alltid glad i den stora bil som jag fick tilldelad att köra runt med här den första tiden men nu hade vi nytta av den. Hela vår 8 feet stora gran gick in i bilen utan problem! Sedan fick ta vägen förbi ”Home depot” som i Sverige närmast kan liknas med Bauhaus. Där fick vi tag i julgransfot och lite annat smått och gott. Julgranspyntet hade vi köpt dagen innan på Fred Mayer. När vi kom hem var maken tvungen att åka till jobbet men jag och barnen klarade det viktiga uppdraget med att klä granen utan några större bekymmer:

När väl granen var fixad var det bara till att börja fixa något att lägga under granen    Inte helt lätt att ordna med julklappar när barnen är med en hela tiden så jag fick ge mig iväg en kväll när de skulle gå och lägga sig och Robert hade kommit hem från jobbet. Tur att affärerna har öppet sent på kvällarna och en del dessutom dygnet runt 😊 På parkeringen körde denna lastbilen runt med julmusiken på högsta volym:

Hemma i huset har vi köpt några tomtar för att öka julstämningen. Dessutom hittade vi några julstjärnor och ljusstakar att sätta i fönstrena. Sist men inte minst fick vi ta på en cowboy snögubbe som numera lyser upp vår garageuppfart:

 

 

En dag när vi kom hem ifrån en av våra oändligt många shoppingrundor så möttes vi av snö på vår gata  vårt hus ligger halvvägs upp på ett berg så när det regnade i resten av Seattle så kom det snö uppe hos oss på Issaquah highlands. Snön var till barnens stora sorg borta redan dagen efter dock var jag ganska nöjd med det. Här har man nämligen inga vinterdäck på bilen och det är förvånansvärt stor skillnad att köra med sommardäck i snöslask.

När det gäller julmaten så är det inte heller helt lätt att få tag på allt. Barnen har gjort upp en lista på allt de önskar ha på julbordet. Jag tackar IKEA ödmjukast som hade typ hälften av hela listan på sin swedish foodmarket, resterande leta jag för fullt efter i alla mataffärerna men det är inte helt lätt att hitta hjorthornssalt, grahamsmjöl och rågsikt tex för att baka mormors tunnbröd 😊 Vi får väl se om ett par dagar hur jag lyckas med allt och hur det kommer att smaka.

Om jag inte hinner uppdatera er här innan så vill jag passa på att önska er alla en riktigt God Jul 🎅🏽

 

Nu har vi då äntligen kommit över till USA och Seattle, vårt nya hem. Resan var väldigt låååång tyckte barnen och jag med faktiskt. Vi tog en taxi till flygplatsen eftersom vi hade 10 gigantiskt stora resväskor, handbagage och tre barn så tåget kändes liksom inte som något alternativ 😜

Här sitter vi trötta efter att ha checkat in allt vårt bagage, det tog oss ca 1 1/2 timme att checka in bagaget, betala för all övervikt, lämna in specialbagaget mm. Därefter var det dags att säga hejdå till barnens mormor och morfar. Fy vad jobbigt!!! Jag funderade verkligen på varför vi gör detta och hur vi skulle kunna klara oss utan dem. Tårarna forsade på både mig och mamma min. Men jag vet att de kommer och hälsar på oss flera gånger under vår tid i USA så det gäller bara att se fram emot detta.

Flygresorna gick ändå över förväntan tycker jag även om de var långa, sammanlagt 12 timmars flygning är mycket för barnen som bara har åkt på charter runt Medelhavet tidigare.

När vi väl landat i Seattle så skulle vi ta oss igenom immigrationcontroll, leta upp alla våra väskor, ta oss igenom tullen som bara skakade på huvudet när de såg oss fem komma med 3 fulla bagagevagnar och en jätteväska innehållande både barnvagn och bilbarnstol. Därefter skulle vi ta oss på buss shutteln ut till hyrbilsfirman, lösa ut våra två hyrbilar, installera bilbarnstolar, få in allt bagage i bilarna osv. Det tog säkert ytterligare 2 timmar innan vi väl kunde börja rulla mot vårt nya hem i Issaquah.

Då kom då mitt första riktiga möte med trafiken i USA. Det var becksvart ute, regnet öste ner, en hel del trafik överallt och dessutom var jag supertrött efter den långa resan. Jag hade som väl var knappat in adressen i GPS:en för Robert försvann bort ganska fort. Han har ju kört här borta någon månad redan och börjat bli van men för mig var det första gången bakom ratten här. Jag tyckte det var ganska otäckt att köra här, jag skulle ha koll på både alla nya skyltar, trafikreglerna, medtrafikanterna samt hitta rätt!

När vi väl kom hem och alla spänningar släppte så blev jag liksom pigg på nytt, som en andra andning kan man säga. Barnen piggade också på sig på nytt, de hade ju faktiskt sovit lite till och från under resan och de var nu väldigt nyfikna på att få se deras nya hem.

De blev väldigt nöjda, huset var ju jättestort tyckte de, heltäckningsmattan super mjuk och de hade gott om plats att träna på att hjula, stå på händer och leka kurragömma 😊

Robert hade förberett med några överraskningar som låg på deras respektive sängar i deras rum, Lova fick ett jättestort gosedjur, Sam fick en lastbil som tutar och blinkar och Hampus fick några rör med nya tennisbollar som skulle vara extra bra för utomhusbruk vilket kan behövas här på hardcourtbanorna 😊  Jag bjuder här på några bilder på deras reaktioner:

I skrivande stund så sliter två duktiga flyttkillar för fullt med att packa ner allt som ska åka med över till USA. Grejorna kommer flyttas i en container och komma fram någon gång i Februari förhoppningsvis.

På onsdag tömms resten av huset och på torsdag flyttar vi, bara 3 dagar kvar nu altså! Resnerverna börjar kännas av tycker jag allt. Ska bli så spännande och se hur allt kommer att bli, hur barnen kommer reagera, hur jag kommer att reagera, hur mycket kommer Robert att jobba????? Ja frågorna och funderingarna snurrar runt i huvudet dygnet runt, men snart börjar svaren trilla in.

Huset här hemma är i stort sätt uthyrt, saknas bara det viktigaste, en underskrift på kontraktet men jag hoppas att det blir klart innan vi lämnar Sverige. Det kommer att flytta in en familj ifrån Belgien här som ska jobba i Sverige i några år, precis som vi ska göra i USA.

Jag hinner inte skriva så mycket mer just nu men jag ska försöka uppdatera er så fort vi kommer över och vårt äventyr börjar på riktigt.

Som rubriken lyder så är det nu bara 1 månad kvar tills jag och barnen flyttar till Seattle. Robert har ju redan flyttat som de flesta av er redan vet, igår fick han nycklarna till vårt nya hus. Jag är allt lite avundsjuk på honom som får börja på vårt stora äventyr innan mig. Det känns lite som att han får allt det roliga med allt det nya medan jag får ta hand om allt det gamla här hemma och avsluta allt. Givetvis är det inte så lätt för Robert heller att vara själv i ett nytt land med nytt jobb, nya arbetskollegor, nya arbetsuppgifter och därtill försöka fixa och ordna så mycket som möjligt tills jag och barnen kommer över.

Till på köpet så stundar julen och inför julen har ju alla så mycket som ska fixas och förberedas och vi har liksom inte haft tid att tänka på det ännu. Hampus kom hem en dag från skolan och berättade att han hade fått frågan om hur vi skulle fira jul i år? Han hade då svarat att ”jag tror inte att vi firar jul i år, vi ska ju flytta till Seattle då så vi hinner nog inte”. Ni kan ju tänka er hur jag kände mig då! Vad har vi gett oss in på? Givetvis vill man inte göra sina barn besvikna och givetvis ska vi fira jul i år! Genast så åkte julförberedelserna bra mycket högre upp på prioriteringslistan. Jag ska verkligen anstränga mig för att det ska kännas som en riktig jul för barnen, även om vi precis har flyttat. Det blir till att försöka ge sig ut fort i julruschen när vi kommer över för att försöka skaffa julpynt, julklappar, julmat osv osv osv

Hur går det då här hemma i Sverige? Jo då det går framåt. Bägge bilarna är äntligen sålda så det är ett stort bekymmer mindre. Det största bekymret just nu är att hitta bra hyresgäster till vårt hus. Jag har tappat räkningen på hur många husvisningar som vi har haft. Alla verkar lika entusiastiska när de är här och tycker att huset är jättefint och så bra planerat med mera men ändå så verkar ingen ha nappat och verkligen vilja hyra huset. Så frustrerande! Flyttfirman som ska hjälpa oss med flytten var här häromdagen, det verkar som att vi kommer att kunna flytta med oss alla våra saker som vi vill ha med oss över. Vi kommer ju inte att flytta några möbler så det blir i stort sätt bara en hel drös med flyttkartonger. Våra möbler kommer ju att magasineras alternativt stå kvar i huset om vi får tag på någon hyresgäst som vill hyra det möblerat. Därmed är det bekymret ur vägen, jag måste bara plocka ihop allt det som ska följa med oss över atlanten och bestämma vad vi ska lämna kvar här hemma.

Dock känns det som att just tid är en stor bristvara just nu. Dagarna försvinner fort förbi, de fylls mestadels med de vanliga måstena som man har, ni vet ta hand om barnen, se till så att de kommer till och från skolan, träningar, aktiviteter och barnkalas mm, hjälpa till med läxorna, laga mat, diska, tvätta, städa, handla mat osv. Det som alla våras dagar fylls upp med, sen jobbar jag ju själv också fortfarande. Jag har dock bara två veckor kvar på jobbet vilket känns både skönt och lite vemodigt. Skönt för att jag ska få lite mer tid till allt som behöver fixas de sista veckorna innan vi åker men vemodigt för att man ska skiljas från alla sina arbetskamrater och från ett jobb som jag faktiskt gillar att gå till och att utföra. Jag håller tummarna för att jag får komma tillbaka dit när vi väl kommer tillbaka till Sverige och att så många som möjligt av alla mina fina arbetskamrater också jobbar kvar där då.